Grace (Novell 8)

Invånarna i den lilla förorten Gace var alla helt normala, tack så mycket. De hade helt normala jobb, normala jobb och 2,5 barn. Att någon av dessa barn en dag skulle växa upp till att bli gay, punkare, anarkist, konstnär eller något annat som avek från deras trygga lilla värld var helt otänkbart.
Om det mot allt förmodan faktiskt hände så låtsades föräldrarna att det regnade tills sonen eller dottern var gammal nog att flytta och man slapp grannarnas nedlåtande blickar. Onormal, det var nästan ett svärord.
Den unga mannen som kom gående med långa steg längs sotargatan hade faktiskt vuxit upp här. Där, i det stora vita huset på hörnet.
En sak var säker, han var långt ifrån normal.
Du förstår, de flesta historier börjar antingen med att en person försvinner spårlöst eller så kommer det en främling till stan och vänder upp och ner på hela tillvaron. Det här historien har element av båda.
Men tillbaka till mannen som nu hade rundat hörnet till ringvägen och stannat upp vid det stora vita huset.
Han stod där, helt stilla och stirrade upp mot huset. Hans ljusa nästan vitblonda hår snuddade vid kragen på den kostym han bar. Kostymen hade en gång i tiden varit skräddarsydd, men hängde nu slapp runt hans axlar. Han kunde inte minnas att den blivit tvättad ordentligt sedan han var här sist. Hur länge sedan var det? Han visste exakt hur länge sedan det var. Men det kändes ändå enormt surrealistiskt att stå här igen. Utifrån sett så hade ingenting förändrats i förorten som en gång varit hans hem. Det hade kunnat varit igår som han packade den slitna militärgröna ryggsäcken, som även nu hängde på hans rygg, och slunkit ut ur huset sent den natten. Det kändes som det var igår och en livstid sedan. Han var inte samma pojke som han var när han vänt sitt hem ryggen, det hade han inte varit på länge.
Han tog ett djupt andetag. Han kunde gå härifrån. Han kunde lämna det här huset bakom sig. Men...
Men han hade ändå rest över tre landsgränser och blivit jagad av polisen en kväll bara för att stå här och stirra på ett hus. De skulle aldrig låta honom gå om han inte konfronterade dem.
Han gick långsamt upp mot huset, grinden knarrade missnöjt och välbekant. Han lyfte handen och knackade hårt och snabbt på den röda dörren. Blodröd.
En minut gick, en och en halv...De kanske inte var hemma. Snälla låt de inte vara hemma.
Dörren slogs upp. Kvinnan i dörren , vid namn Maria, visade inga tecken på att känna igen den unge mannen utan stirrade bara misstänksamt på honom.
''Vad vill du?''
''Hej, mamma'', sa den unge mannen lugnt. Kvinnans ansikte speglades av chock och hon verkade leta efter ord.
''Sebastian? Är det du?''
''Känner du inte igen mig längre, mamma?''
Kvinnan verkade för en sekund förvirrad, innan hennes flackande blick hittade fokus igen och hon steg åt sidan som för att bjuda in honom. Han log och gick förbi henne in i huset.
Inte mycket hade förändrats. Vardagsrummet var en mörkare nyans av gult och de hade köpt en ny soffa. Han gick genom vardagsrummet och in i köket och slogs sig ner vid sin plats vid bordet. Det fanns en andledning till att han valde köket. Större utrymme, en köksdörr ut mot trädgården, knivar. Han lät blicken glida mot den tredje kökslådan.
Maria hade följt efter honom in i köket men verkade vara motviligt till att sitta ner.
''Vill du ha något? Kaffe?''
''Nej, tack. Det är bra.'' Han var inte här för att prata, och han ville inte avslöja för mycket genom att göra det.
De satt respektive stod i tystnad i vad som kändes som en livstid.
Till slut så verkade Maria få nog av sin sons kalla stirrande.
''Vart har du varit?''
''På lite olika ställen, dit jag kände för.''
''Men varför? Varför försvann du bara?''
''Jag behövde en paus.''
''I tre år? Du bara drog en natt. Ingen lapp, ingen förklaring och nu dyker du upp igen. Är det din förklaring? Du behövde en paus?!''
''Ja.''
Maria studerade mannen som satt vid hennes köksbord, på samma stol som hennes son hade suttit på sedan han kunde sitta själv. Han som satt där nu var inte hennes son. Visst, han hade samma blonda hår som aldrig verkade vilja bestämma sig för om det var lockigt eller bara rufsigt och samma gängliga kroppsbyggnad som såg mager ut. Men han hade förendrats. Hon hade märkt det minst ett år innan han försvann. Kanske det hände under någon av hennes långa resor eller kanske när hon hade suttit vid samma köksbord som honom precis som nu.
''Din pappa är inte hemma än.''
''Men snart, eller hur?''
''Ja, snart.''
Den blonde mannen log. Det här skulle nästan bli för enkelt. Nu skulle de inte kunna fängsla honom längre. Han skulle vara fri. Hans hand hittade knivskaftet han hade i byxfickan. Han log bredare. Han skulle bli fri.