Som den lättaste fjäder (Novell 5) 

Som den lättaste fjäder svävar jag fram i luften genom det metalliska, rektangulära rummet. I ett halvår har jag svävat omkring och träningen bakom har pågått ännu längre. Genom ett av de många, cirkulära fönstren uppenbarar sig rymden som ett svart sammetstäckte med stänk av vit färg. Stjärnorna blinkar vänligt i det oändliga. Jag känner mig som en liten och obetydligt fisk inuti en glasskål i havet när jag tyngdlöst flyter omkring i mitt metallakvarium. Under farkosten skymtar jag min slutdestination, mitt slutmål. Planeten skimrar i vattnets blåa, klara färg. Den svävar där ensam och stark. Galaxen jag besöker är liten och övergiven, skild från resten av rymden, men den bringar stort hopp, hopp som kan förändra.
Det stora steget närmar sig, landningen på den planet där det kan finnas intelligent liv, liv som kan hjälpa till och dela med sig av sin kunskap, vilket kan resultera i min planets överlevnad.
Den annars så dödstysta rymden dånar när motorn går igång på högvarv och tiden är inne för den minnesvärda landningen. För att säkra min överlevnad, glider jag fram till min plats och kopplar på säkerhetsbältet. Vi kopplas los från modersskeppet och fortsätter mot den främmande planeten i en mindre skyttel. Planetens yta växer och målas med allt fler detaljer för var sekund. Atmosfärens kraftfulla motståndskraft startar en lättare brand framme i rymdskeppets nos och skytteln skakar av kraften. Trots att jag är säkert fastspänd, är det med stor möda jag lyckas hålla mig kvar i stolen. Plötsligt blir det tyst. Så tyst att jag kan ana mina egna hjärtslag dundra djupt inne i kroppen. Varenda muskel är på helspänn. Inte förrän kaptenen bekräftar vår säkerhet, vågar jag knäppa upp säkerhetsbältet.
Benen tvekar när jag sakta närmar mig det runda fönstret igen. Det är första gången på ett halvår som jag står stadigt på benen igen med hela min tyngd. Flera gånger sviker krafterna och benen viker sig under mig, men med all min träning lyckas jag ta mig ända fram. Synen gör mig mållös. Vi svävar fram över kristallklart vatten som sträcker sig bort i horisonten. Himlarandens vågräta linje ramas in av några få utsmetade moln. Min blick sköljer över vattnet och stannar längre bort på en vidsträckt yta fast land, där vi planerar att landa. Träd dominerar landskapet och det gör landningen mer komplicerad, men det var det säkraste stället att landa på utan att vi drar på oss uppmärksamhet. De grönskande träden nästan lyser grönt i solens sken och de sträcker sig mot den, som om de inte får nog av den självlysande himlakroppens sken. Landskapet här är mycket grönare än hemma.
Kaptenen ber oss att spänna fast oss igen och landar smidigt mellan två träd. Rymdfarkostens dörr öppnas med ett futuriskt, pysande läte. Mitt huvud är det första att kika ut i den nya världen. De gigantiska träden mellan oss vajar majestätiskt i vinden och silar omsorgsfullt igenom solljuset, som tycks sprida ett lugn runt området. Ljumma vindar leker med min kropp och rasslar om löven. Vinden talar viskande med skogen, som om den ville berätta om vår ankomst. Jag andas in djupt den friska luften, som är full av syre, mer än jag är van vid, så det kittlar i näsan. Sedan ljuder skogen av röster av ett annat språk jag inte förstår. Det prasslar i buskarna och ut träder någonting, någonting levande.
Varelser närmar oss. Stelt och försiktigt men bestämt kommer de närmare medan de tar skydd bakom långa metalliska föremål. De talar högljutt på det främmande språket. De bär någon typ av skyddsdräkter och en rund hjälm på huvudet. Dräkterna är enkla och färgade i samma nyanser som grönskan runtom. Ansiktet är skyddat av en glassköld. Men det är anblicken av ansiktet bakom glaset som intresserar mig mest. Ögonen är minimala och insjunkna djup inne i ansiktet. Näsans längd är cirka en tredjedel av ansiktets totala längd och läpparna ter sig tjocka och står ut på ett lustigt sätt. Färgen på huden är blekrosa med en nougatfärgad ton. Ögonen är så ihopdragna att de endast avtecknar sig som smala streck.
Varelserna riktar sina metalliska ting rakt mot oss.
- Vad ska vi göra kapten, viskar jag det lägsta jag förmår. Kaptenen skakar nästan obemärkt på huvudet. Under alla dessa år har jag aldrig sett kapten så skräckslagen. Ögonen döljer inte skräcken som lyser igenom som den klaraste sjö. De ådriga tinningarna spänns, likaså käkmusklerna. Svetten rinner nedför pannan och den muskulösa kroppen hävs upp och ned med ansträngda andetag. Såhär starkt reagerar hon aldrig och jag har känt henne nästan hela mitt 33åriga liv. Hon är alltid en person som lyckas hålla huvudet kallt i extrema situationer. Det här är en sådan situation.
- Gör ingenting än, beordrar hon så lugnt och sansat hon kan.
De märkliga figurerna närmar oss. En av dem öppnar sin plutmun och kastar ut, av tonfallet att döma, order. De övriga gör någonting med sina kalla, hårda föremål och de knäpper krystat till. Det slår mig att föremålen måste vara något slags vapen, varför skulle de annars peka åt vårt håll? Jag förklarar min teori för kapten. Hon nickar allvarsamt.
- Ta fram era vapen, men de små, vi vet inte om dessa invånare är fredliga.
Samtidigt som vi drar fram vapnen mycket varsamt, stegar kaptenen fram någon meter, med händerna lyfta och väl synliga, som för att visa att hon har fredliga avsikter. Men detta har negativ inverkan på omgivningen. Varelserna blir nervösa, några tar ett steg bakåt. Sedan inträffar någonting som förändrar allt.
Kaptenen är just på väg att öppna munnen för att försöka en hälsningsfras, då en av varelserna spärrar upp ögonen, vidgar näsborrarna och trycker in någon slags avtryckare. Ett skott ljuder, kapten faller till marken, träffad. En våldsam vapeneld utbryter och jag kastar mig instinktivt på marken bredvid kapten. Blodsmaken tas upp av mina smaklökar när jag biter mig i tungan. Det svider som eld. Kaptenen kvider av smärta. Jag drar henne in i rymdskeppet igen utan att bli träffad av salvorna och jag beordrar skrikande resten av besättningen att retirera. De gör som de blir tillsagda och kastar sig in i skytteln. Några stödjer sårade. Skotten utanför smattrar obarmhärtigt mot rymdraketens bepansrade skal.
- Spänn fast er! Det här fungerar inte, vi måste komma härifrån så fort som möjligt!
Besättningen agerar snabbt på mina order och spänner fast sig själva och sina skadade kamrater. Hur kaptenen tas om hand om är jag osäker på då, men jag förlitar mig på att mina kamrater tar hand om henne och försöker stoppa blodflödet. Själv ska jag sköta flygningen. Som reservpilot är jag redo för extrema situationer som denna, men jag har aldrig flugit ett skepp i praktiken, bara under träning i en simulator.
Nu gäller det. Rätt knappar och spakar måste tryckas och dras i rätt ordning. Efter all träning i simulatorn går det snabbt och lätt. Det är först när jag greppar om styrrodret som en klump av nerver och ansvar lägger sig djupt i magen. Allt ansvar för besättningen vilar nu på mina axlar. Med de tankarna försöker jag skärpa mitt sinne och lyfter från marken. Rymdskeppet darrar till något innan det återfår stabiliteten. Inom bråkdelen av några sekunder stiger vi flera alnar upp i luften och dånet från eldvapnen dör bort i fjärran.
Stjärnorna och ändlösheten närmar sig och planeten krymper till en liten prick. Situationen har stabiliserat sig sedan vi återvänt till modersskeppet. Kaptenen och de skadade har tagits om hand i sjukhusvingen. Det är nu hög tid att kontakta och rapportera till min egen planet.
"Det första de måste få veta är att Tellus inte är en gästvänlig och fredligt inställd planet", tänker jag och gnuggar tinningarna med mina tentakler. Jag ser fram emot att komma hem till Zéon.