Don Quijote

Don Quijote kommer snabbt på att han inte får färdas på det här viset då han inte officiellt blivit dubbad till riddare. När han kommer fram till ett enkelt värdshus - som han misstar för en ståtlig riddarborg - får han sig en festmåltid av värdshusvärden, som han misstar för sin herre. Värdshusvärden förstår snabbt att Don Quijote är galen, men finner situationen lustig och lovar att dubba honom till riddare om han klarar av att hålla vapenvakt över natten. Trots ett visst misslyckande kröner till slut värden Don Quijote till riddare.

När Don Quijote och Rosinante åter är ute på landsvägen för nya äventyr hör Don Quijote förfärliga skrik från skogen. Han finner en bonde som bundit sin vallpojke runt ett träd för att läxas upp. Vallpojken har under sin vallning förlorat några får och får nu sota för det. Den vänliga Don Quijote vill inte bruka något våld mot husbonden, utan talar istället mycket klokt till honom. Den elake bonden lovar att han skall betala sin vallpojke när han kommit hem eftersom han inte har med sig några pengar i denna stund. Till pojkens protest och oro godtar Don Quijote bondens löfte och rider glatt vidare och tänker att han genomfört sin första goda gärning. Det vallpojken förutspått blir till verklighet då Don Quijote är ur sikte och bonden piskar pojken halvt till döds.

Senare hamnar Don Quijote i gräl med några köpmän. Som riddare hade Don Quijote nu givetvis en prinsessa som sitt hjärtas dam. Att denne egentligen bara var en vanlig bondflicka bekymrade inte Don Quijote. Han försöker få köpmännen att svära på Dulcineas skönhet, vilket de inte vill gå med på eftersom de påstår att de inte kan svära på hennes skönhet, då de aldrig har sett kvinnan. De börjar driva med Don Quijote som de uppfattar som galning, vilket slutar med att Don Quijote ligger sårad på marken efter att Rosinante snubblat i försöket gå till attack mot mannen som förnedrat honom.

Lyckligtvis kommer en vänlig bonde från Don Quijotes hemby ridandes på sin åsna och upptäcker honom där han ligger på vägen, helt hjälplös. Under färden hem, svamlar Don Quijote citat från riddarromaner och driver nästan bonden till vansinne. Väl tillbaka i sin hemby La Mancha kurerar sig Don Quijote hemma hos sin mor under klagan att han är illa sårad för sin häst skull.


Berättelsen om Don Quijote har roat och fascinerat i fyrahundra år. Men vem var egentligen upphovsmannen till den magre och tappre, men kanske inte alltid framgångsrike Riddaren av den sorgliga skepnaden? Miguel Cervantes hade en fattig uppväxt i en läkarfamilj i Spanien och fick enbart en sporadisk utbildning. Han skrev ett antal dikter i sin ungdom, men lämnade skrivandet där. Senare i livet lockade den krigiska äran starkare än att slita som tjänsteman och Cervantes valde att ställa upp i ett fälttåg mot Turkiet. Därefter blev han tillfångatagen och satt fängslad i Algeriet under tio års tid. När Cervantes väl återvänt till Spanien hade efterfrågan på krigshjältar sjunkit betydligt och han tvingades därför att lägga hjältedrömmen åt sidan några år.

Cervantes arbetade sedan som spannmålskommissarie under utrustningen av Stora armadan och fick därefter arbeta inom skattedrivningen. I sin tjänst gjorde han långa turer på landsvägar och fick uppleva landsväg- och värdshuslivet. Jag skulle vilja använda Staffan Björcks sammanfattande ord: ”Cervantes var en man fattig på pengar, men rik på mänskliga erfarenheter”.

Cervantes levde under renässansen, då Columbus gjorde upptäcktsresor och Martin Luther reformerade kyrkan och lärde människor att själv tolka problem och tankar. Det tidstypiska för renässansen i Europa var just att man som individ skulle ta ställning till moraliska problem. Men så var inte fallet i Spanien. Renässanens ideal tog längre tid att nå Spanien än många andra länder i Europa, och den katolska kyrkan hade i stort sett monopol på tankar och idéer under hela 1600-talet.

Trots detta skriver Cervantes mycket om just etik, moral, egna tankar och drömmar i sin berättelse om Don Quijote. Don Quijote lever visserligen i en drömvärld men tänker ändå över sina beslut och brukar sällan våld när han är ute på sina riddaräventyr. Istället vill han istället få sin omgivning att förstå skillnaden mellan rätt och fel Ett exempel på det finner man i händelsen där bonden ger Don Quijote sitt ord på att sluta slå pojken och ge honom sin lön. Trots pojkens protester, vill Don Quijote tro att bonden ska hålla vad han lovat. Senare inser han också inser sitt misstag. Jag tror Cervantes lärde sig mycket om etik och moral på sina landsvägsutflykter och att han därför var före sin tid. Han ville upplysa och uppmuntra resten av landet till detta tankesätt.
Som läsare märker jag att Don Quijote påminner om Cervantes ifråga om vissa livserfarenheter. Cervantes misslyckades själv när han gav sig ut på krigsstigen, men ville trots detta i gammal ålder lyfta upp sina förebilder efteråt genom att göra ett verk i liknelse med sitt livs resa.

Om inte förebilder som Columbus och Martin Luther hade levt under Cervantes tid så kanske han inte hade skrivit en sådan berättelse som Don Quijote. Luther och Columbus var upplysta förebilder som folk såg upp till och inspirerades av. Många ville säkerligen lyckas såsom de gjort. Hade det funnits andra framgångsrika människor att se upp till skulle en del av folket säkerligen ha inspirerats av dem istället. Beroende på hur den upplyste människan ser ut eller vad den personen gjort rättar sig folk efter detta ideal, då de också vill ha ett lyckat liv. Omedvetet börjar folk tänka att om de gör som sin förebild borde de lyckas. Hade det då funnits andra människor att se upp till skulle Cervantes kanske ha skrivit en riddarroman, men inte utifrån det perspektiv han faktiskt har skrivit ur. Det har i alla tider funnits ett ideal och med det många som drömmer om att vara precis som sina ideella förebilder. Trots att idealen är i ständig förändrelse, så är fortfarande drömmen om att uppnå idealet lika stark idag.

Idag är idealet att vara framgångsrik, snygg och ha mycket pengar och det blir vi dagligen påminda om i tidningar, filmer och media. Ständigt läser vi i kvällstidningarna hur vi blir framgångsrika, hur vi kommer i form och hur vi lyckas karriärmässigt. Det är lätt att dras med och vilja följa dessa vägledande tips. Om vi inte lyckas leva upp till samhällets ideal är det känner vi oss misslyckade. Men istället för att erkänna vårt misslyckande fortsätter vi istället att drömma om att lyckas. Många vill leva i sin drömvärld, men i dagens samhälle måste man ändå vara realist. Om man inte är seriös, tas man heller inte på allvar och får det allt svårare att uppnå sin dröm. Människan ska ha drömmar för att det är drömmarna som tar oss framåt, men vi ska helst inte visa det. Jag tror att det precis var fallet för Cervantes. Han var kanske en drömmare innerst inne, vilket han inte visade då han inte ville framstå som en idiot. Istället skrev han en bok för att förverkliga sin dröm på sitt eget sätt. Han lyckades genom att på något sätt erkänna och acceptera sina motgångar och det är något som vi sällan gör idag. Vi vill inte att andra människor tar del av våra misslyckanden eller motgångar, vi vill vara felfria liksom våra ideal. Vi lever i en värld av ständig konkurrens, jag tror dock att den skulle bli lättare om vi kunde acceptera våra motgångar och vända dem till något positivt, precis som Cervantes gjorde.