Har skräcklitteraturen mist sin skönhet?

Att läsa skräcklitteratur och titta på skräckfilm är ingen ny företeelse. I århundraden har vi människor frossat i skräck och vidskepelse. Vår nyfikna natur uppskattar det makabra - men detta har inte alltid varit självklart. För att få en djupare förståelse för den samtida uppfattningen om skräck bör vi ta en närmare titt på 1800-talet, närmare bestämt, romantiken.

Romantiken var en epok då franskklassicismens förnuft och materialism övergavs, för att istället påbörja sökandet efter det metafysiska. Med detta menas det mystiska och övernaturliga, det oförklarliga hos människan jämte naturen. Människan som individ stod i fokus, tillsammans med nyfikenheten på själ och andlig omgivning. Man utvecklade en särskilt förundran över individens sinne, bortom det förnuftiga, och särskilt var människans mörka sidor av intresse. Detta var även en tid då konstnären lyftes fram, och framförallt glorifierades. Konstnären uppfattades som ett skapande geni, som avskydde logik och nästan vältrade sig i sitt eget lidande. Ur denna epok föddes många konstnärer, i synnerhet författare och andra litterära skapare. Namn som Rousseau, Goethe och Mary Shelley lever kvar än idag, men någon som jag verkligen anser har gjort ett avtryck på den moderna kulturen går under namnet Edgar Alan Poe.

Poe är en av vår tids mest kända skräckförfattare. Än idag läses hans noveller, och han anses vara skräcknovellernas grundare. Edgar Allan Poe var en amerikansk författare med tragisk bakgrund, och en desto mer tragisk död. Dock skulle en vidare analys av hans bakgrund behöva en helt egen utredning, och det är även av mindre betydelse för min argumentation. Vi kan därför som hastigast konstatera att Poes missöden sannerligen kan ha präglat hans litteratur.

Vad som i själva verket har fångat mitt intresse är hur den så uppskattade skräckgenren kan ha gått från en konstform till dagens motsvarighet; splatterfilmer och tonårsrysare. Om man tar en närmare titt på Poes noveller, så kan man snabbt konstatera att hans grundsyfte är att sätta skräck i läsaren, att beröra och påverka. Därefter ser vi att dagens skräckfilmer bär samma syfte. Detta är den officiella definitionen av skräck; att bli skrämd. Vad jag emellertid har lagt märke till är att dessa aktörer bär sig åt på så olika sätt. Poes avsikt var att få läsaren att tänka efter, att förundras över människans onda natur, medan dagens skräckfilmer snarare har som mål att göra tittaren så rädd som möjligt.

Sanningen är att vi i alla tider har haft en dragning till det ondskefulla, och detta kan bevisas endast genom att se åt de gamla kulturerna. Antikens gladiatorspel, medeltidens torghängningar och Spaniens tjurfäktningar är bara några exempel på människans förtjusning över att se något makabert och hårresande. Vi frodas i att känna adrenalinet pumpa och att få känna att vi lever.

Det krävs inget geni för att se att skräcken under romantiken uppfyllde just detta syfte. Poe skrev noveller med stilistisk säkerhet, klockrena liknelser och horribla karaktärsöden. Han hade ett sätt att introducera läsaren för sina egna fobier och innersta rädslor. Han ingav intrycket av en skribent med glimten i ögat, som sa att det fanns så mycket mer att upptäcka i hans noveller än bara fakta. Karaktärerna i Poes noveller är, som Jules Verne konstaterade i sin essä "Edgar Poe och hans verk", överdrivna men i högsta grad mänskliga. De är uppbyggda med extrem psykologisk precision, hur ytterst långsöka de än ser ut.

Om man ställer denna litteratur mot dagens skräckfilmer så ser vi att skräckgenren helt och hållet har tappat sin skönhet, sin konstnärliga värdighet och framförallt; sin trovärdighet. Den moderna skräckfilmen innehåller blod, skrik, ett och annat monster, och ett olyckligt slut. Sedan stängs filmen av, och allt vi har kvar är en liten rädsla för mörkret i garderoben.

Vad är det då som har drivit denna totala transformering av skräckgenren? Har vi redan accepterat människan som en ond varelse till den grad att vi helt enkelt inte förundras över det längre, eller har vi med dagens sökande efter det bekväma, slutat tänka och filosofera, och vill istället ha allting serverat så simpelt och okomplicerat som möjligt?

Mycket pekar mot den senare tesen. I modern tid söker vi ofta efter den enkla vägen ut, och det mest lättsamma sättet att göra saker på. Det är helt enkelt inpräntat i den västerländska kulturen. Olyckligtvis har skräckgenren påverkats av detta till den grad att den har förlorat sin skönhet. Föga förvånande beror detta mycket på viljan att tjäna pengar. Skräckfilmer massproduceras på löpande band, och innehåller inte längre det minsta konstnärliga prägel eller ens ett tecken på eftertänksamhet.

Ett vanligt argument för varför vi tittar på skräckfilmer är just för att vi gillar att bli skrämda, på samma sätt som att vi gillar att åka bergochdalbana. Däremot vill vi inte veta varför vi blir skrämda av just denna historia. Vi vet att monster, spöken, vampyrer och mördare är läskiga, därför att det alltid har varit så. Eller?

Det är här Poe kommer in. Detta är förklaringen till varför jag anser honom vara skräckgenrens grundare. Romantikens jakt på det underliga och kusliga i både naturen och hos människan har triggat Poe att skriva om dessa saker. Som i hans novell Den svarta katten, så beskrivs en från början helt vanlig man, om än med lite aggressiva tendenser. Han går, som många andra, ett tråkigt öde till mötes, blir alkoholiserad och misshandlar både sin fru och sin älskade katt. Katten som inte gjort honom något ont. Denne mans samvete driver honom till vanvett, och han tycker sig uppleva övernaturliga saker. Kort därefter mördar han frun och murar in henne i källaren. Han avslöjas när en annan katt jamar inifrån murbruket, instängd tillsammans med den döda frun, och polisen upptäcker alltihop. Läsaren lämnas med en tankeställning; var detta naturens sätt att hämnas på den onda människan?

Just detta är vad som saknas i dagens skräckfilmer, och därför anser jag inte skräckgenren leva vidare i dessa filmer. Det som tidigare har varit en skönhet, en pärla i den konstnärliga romantiken, har ur intellektuell synpunkt tyvärr utvecklats till en tom underhållning.