Pyromanen (Novell 4)

Ambulanserna var på plats. Åskådarna till detta hemska som hade skett var ledsna och rädda. Inte kunde de veta att en elev på skolan skulle kunna råka ut för en sådan olycka av detta skede, mitt på ljusa dagen, helt nykter och framför massor med barn.
Det var en helt vanlig dag för alla utom pojken som vred sig i sängen av ångest. Han skulle nämligen få uppleva en väldigt grå, trist och dyster morgon. Han vaknade upp av ett alltför välkänt, men irriterande ljud. Ljudet skar i hans öron . Det var hans telefon, han hade fått ett meddelande. Han lyfte sakta telefonen till sina trötta ögon men han kunde inte urskilja någonting, han såg bara en mängd av suddig text. Han lade ifrån sig mobilen, vände sig om och granskade klockan. Klockan hade nästan blivit elva på morgonen. Sakta reste sig han ur sängen och drog på sig sina trasiga jeans och sina bruna långärmade tröja. Tröjan hade legat i en av högarna på golvet fyllda med kläder, flaskor och alla möjliga sorters påsar. Han tog upp telefonen igen och kunde nu läsa den lilla text som fanns på skärmen.
Hej Stefan! Jag måste erkänna att du har varit en bra kompis genom tiderna men på senare tid har du börjat umgås mindre och mindre med dina vänner och även med mig. Ditt behov av att umgås med folk verkar vara helt försvunnet och du sitter helt ensam och har blivit en enstöring. Vi orkar inte tänka på dig längre samt har vi tappat intresset för dig. Jag talar för alla dina vänner och vi vill släppa taget om dig nu. Ha det bra i ditt liv, vi vill inte träffa dig igen, vi känner inte varandra längre, ha de bra hälsningar Klasse.
Det gick några minuter som Stefan bara satt och stirrade tomlöst på mobilen utan att göra en minsta rörelse. Han läste sakta om och om igen och insåg snart att det var verkligt det Klasse hade skrivit till honom. Några minuter senare började han inse att han inte kunde hänga upp sig på meddelandet hela dagen. Han klev upp ur sängen. Han närmade sig köket, öppnade kylskåpet och tog fram mjölken. Han började dricka direkt ur mjölkförpackningen utan en tanke på att det kunde vara ganska motbjudande för andra. Han tänkte mer och mer på vad som egentligen hade hänt. Han ställde ner mjölkförpackningen på köksbordet och började ta på sig sina ytterkläder när hans mamma kom inspringande i huset och slog igen dörren med en hög smäll.
- Varför i helvete har du inte gått till dagis med "lillan" än? Jag fick ett telefonsamtal om att hon inte hade anlänt än på dagis och det var efter frukosten som hon skulle ätit där, skrek mamman med en ilsken ton. Stefan som helt hade glömt bort sin lillasyster kände sig som ett stort frågetecken. Han försökte snabbt komma på någonting att säga.
- Men jag trodde inte det var min dag idag, fick han tillslut fram.
- Inga men! Du ska inte glömma sådant! Lillan var jätte ledsen över att ingen hade lämnat henne på dagis.
- Okej okej förlåt då... Jag kan inte komma ihåg allt.
- Nej men gör inte om det igen, sa mamman irriterat och lämnade huset med en mindre smäll i dörren. Stefan stannade till för en sekund han stirrade mot dörren med en halvdöd blick, tillslut fortsätta han med att klä på sig sina ytterkläder som bestod av trasiga billiga gymnastikskor och en gammal sliten brun jacka. När han väl kommit ut i trapphuset så krockade han med brevbäraren som då tappade all post i trappan.
- Oj! förlåt jag såg dig inte, mumlade Stefan och försökte få fram ett litet leende.
- Jag såg inte dig heller, skrattade brevbäraren. Brevbäraren böjde sig ner för att plocka upp posten och Stefan hjälpte till att samla ihop alla brev. Då såg han att han hade fått ett brev från skolstyrelsen. Han tog sakta upp det lilla kuvertet som hade en liten rund stämpel med en örn på som satt i ena hörnet. Brevbäraren som hade sett att Stefan stod och granskade brevet noggrant utbrast han:
- Det där är privat post som du tyvärr inte får läsa, sa brevbäraren med en halvt nedlåtande ton.
- Men det är ett brev till mig, jag heter Stefan Åkersson och det står så på brevet sade Stefan och räckte brevet mot brevbäraren som tog emot den.
- Hmm... nu ska vi se, Stefan Åkersson på våning 3 är det du? Frågade brevbäraren.
- Ja det är det, utbrast Stefan med en halvt desperat ton.
- Okej jag får lita på ditt ord i så fall, du ser ut som en hederlig person som man kan lita på, sade brevbäraren och log. Stefan tog brevet och öppnade det med ett snabbt ryck och läste det med en hastig blick som rörde sig fram och tillbaka över det gulaktiga pappret, det stod: På grund av din långvariga frånvaro från skolan har skolstyrelsen kommit fram till att Stefan Åkersson får gå om 9:an, pga att han missat för många kurser som han kommer få underkänt i till sommaren, vi beklagar detta och hoppas på en trevlig ny start från Stefan. Med vänliga hälsningar skolstyrelsen.
Nu var måttet rågat tänkte Stefan. Hela högstadiet hade känts som en kall och kylig senhöst, han kände som att livet inte hade så stor betydelse och att han hade gråa moln över sig hela tiden. Så fick han det här brevet, vännerna som inte vill vara med han, all otrevnad hemma och överallt fick han dem där kyliga blickarna som så kallt kom och gjorde ont i hans ögon samt gav honom ökad hjärtrytm och gav värk i kroppen. Det var droppen tänkte han för sig själv. Nu hade han ledsnat på alla smällar som han fick ta hela tiden. Brevbäraren rättade till sin mössa och blickade lite underligt på Stefan när han rusade iväg. Stefan hade börjat få tårar som rann ut över kinderna som ett svagt duggande regn oväder. Han ville bara springa nu, så han sprang hela vägen till bensinstationen för han ville testa göra någonting nytt. Stefan kände ingen fruktan för någonting just nu.
Han sprang in på bensinstationen med en nervös blick och såg sig omkring. Ingen där inne hade ens lagt märke till att Stefan kommit in dit utan kassapersonalen stod och pratade med en kund som såg ut att vara en gammal bekant till denne. Stefan hade gått omkring lite halvststressat i butiken och letade efter något speciellt, han visste inte var han skulle hitta det. Då såg han det han hade letat efter, zippotändaren, en sådan som ofta är i en metallform och man kan fälla upp och få en en flammande eld, denna tändare var en klassiker som överlevde vinden bättre än dem billiga plast tändarna som finns och en sådan tändare hade Stefan alltid drömt om att ha, men aldrig riktigt vågat köpa något liknande. Utan att riktigt tänka efter tog han den utan att betala och gick ut.
Där såg han att en bil stod med en bensinpump igång vid sig, men ingen var där. Då gick han försiktigt fram till bilen som om inget speciellt var i hans tankar. Sneglar in i bilen. Inget speciellt är det i bilen. Bara lite godispapper, colaburkar, och lite utspridda kartor . Det verkade nästan som att personen som ägde bilen inte var svensk medborgare utan var på resa igenom Sverige för det stod på något språk som Stefan inte sett förut vad han kunde minnas. Han tittade sig lite smånervöst runt omkring och ser att bilens ägare stod i butiken och verkade upprörd när han pratade med butiksägaren om något problem vad det verkar vara, för han viftar, ser irriterad ut och pekar runt omkring med konstiga gester. Men när ingen såg smög sig Stefan in i bilen, hukandes och tittade sig omkring. Försiktigt började han gräva bland allt skräp. Det hade slagit slint i hans huvud, för Stefan tänkte inte på att han gjorde något olagligt, utan han fortsatte med att gräva omkring bland soporna. På golvet längst ner såg han något. Han tog sakta upp det och märkte att det var en filt som han hittade på golvet. Den var alldeles smutsig och var full med någon kladdig sörja. Försiktigt tog han upp den mot näsan och luktade. Det luktade bensin om den.
Då upptäckte han att bilägaren var på väg tillbaka till bilen, med en väldigt arg blick. Stefan slängde sig under filten och föll ner på sätet för att inte upptäckas. Undrar var bilen skulle egentligen? funderade Stefan. Tänk om jag måste åka i den här jätteillaluktande bensinfilten hela Sverige runt. Hur skulle Stefan lösa det här nu? För han låg i ett väldigt jobbigt läge.
En kvart senare hade bilen stannat, och bilägaren gick ur bilen och stängde bildörren, som inte gick igen utan han fick försöka stänga den flera gånger. Bältet hade fastnat så den kunde inte stängas märkte han efter ett fåtal smällar. Sedan när bildörren smällde igen helt, så hörde Stefan steg som tonade bort. Försiktigt, försiktigt undersökte han området. I sin fullaste förvåning märkte han att han är vid sin skola. Men vad gör jag här? Vad ville den arga bilägaren göra här egentligen. Tänkte Stefan med en förvånad blick.
När Stefan skulle kliva ur bilen tog han av sig den avskyvärda filten som luktade värre än vanligt och han hade blivit alldeles yr av bensinångorna. Då fastnade ett kuvert på Stefans klibbiga hand. Han öppnade det och såg i sin förvåning att bilägaren var den nya spanskaläraren som hade anlänt till skolan, för att fylla upp den lediga lärarplatsen. Stefan kröp sedan ut ur bilen och borstade bort all smuts han hade på sig och snurrade filten om sig. Han visste egentligen inte varför men han var fortfarande alldeles yr av all bensinånga som han hade tvingats sniffa på hela vägen till skolan.
När han vände sig om så står 2 personer där utan förvarning och kollade konstigt på Stefan. Men frågar de sedan om han hade eld. Stefan tänkte precis säga att han inte har det då han fingrade på tändaren och kom på sig själv. Han hade faktiskt det. Så han tände tändare åt de och skulle precis tända den cigarett som pojken räckte fram. Då Stefan tappade den tända tändaren på bilägarens bensindränkta filt, och den fattade eld. Snabbare än Stefan hann reagera hade alla hans kläder börjat brinna och han föll ihop på marken, brinnandes och rörde sig mycket sakta. En tjej hördes skrika och innan man visste ordet av det hade ambulanser kommit på plats men Stefans liv gick inte att rädda och han hade inte ens försökt rädda sitt eget liv. Stefan hade fått somna in och sluppit denna onda värld nu så han hade inte orkat kämpa för att behöva plågas av andra utan bara accepterat sin olyckliga död.