Fredens ängel (Novell 7)

Det är en morgon i april.
Solen skiner. Himlen är blå. Ljudet av fågelsång når hennes öron,men hon kan inte se några fåglar där hon står,kikande upp mot den klarblåa himlen. Inte på flera månader har hon sett en endaste fågel. Inte på flera månader har hon känt en sådan värme i vinden som blåser genom hennes långa hår. Vintern är definitivt över nu,hon känner det i hela kroppen,trots att varenda lem skakar när hon går,trots att magen fortfarande värker av hunger. Trots att det envisa trycket mot lungorna gör det svårt att andas. Hon fylls av en känsla som värmer henne inuti,en underbar känsla av hopp som hon inte har känt på så länge nu. Kylan är borta. Hon fryser inte längre. Hon har överlevt vintern och nu är det vår.
Utanför huset är gatorna tomma,inte en levande själ syns till någonstans. Hon behöver knappast fråga sig var de alla håller hus,även från sovrumsfönstret som visserligen till större delen täcks av ingrodd smuts,har hon kunnat göra vissa betraktelser. Familjen på hörnan hade försvunnit en lördag,eller kanske söndag,dagen i fråga hade hon tillbringat i feberkramper och därför mindes hon inte speciellt mycket utöver själva synen,som etsat sig fast i hennes minne och som omöjligt kunde försvinna. Hon hade sett de små barnen,de två yngsta inte äldre än kanske fyra år,möjligen fem,när de marscherade mot grindarna likt små soldater,utan att avvika från vägen,utan att prata med varandra.Utan att skratta. Utan att över huvud taget bete sig som de barn de var,de barn hon för bara något år sedan hade lärt att räkna till tjugo en eftermiddag då skolan blivit inställd. Och föräldrarnas oroade ansikten,som drog en skugga över scenen,en skugga av iskall rädsla och fruktan. Det var inte förrän i efterhand som hon hade förstått att dessa barn och deras föräldrar,liksom så många andra,hade gett sig av till det där okända ingen någonsin återvände ifrån. Ingen vet heller vad det innebär. Eller vad som kommer att hända med dem som är kvar nu. Ingen vet någonting längre. Inte ens Gud verkar veta. Mor har frågat Honom,många gånger. Hon har till och med skrikit ut av smärta och oro. Men ingenting säger Han. Bönerna är inte besvarade längre.
Hon fortsätter att gå längs den ödelagda gatan. Hennes ben känns tunga som bly men hon vill inte vända tillbaka riktigt än. Njuter av att känna solens strålar värma ansiktet,andas in den friska vårluften. "Det kan vara sista gången.",tänker hon för sig själv. Att hon snart ska dö,det har hon förstått länge. Ända sedan den där allra första dagen utan mat. Just den dagen mindes hon fortfarande mycket tydligt. Paniken som steg..hungern som tycktes slita kroppen i bitar. De desperata försöken att väcka mormor,som till synes bara slumrat till på gatan utanför porten,innan det så småningom kunde konstateras att svälten redan tagit hennes liv. Det var då hon för första gången insåg vad som höll på att hända.
Men hon vill inte dö som en fågel instängd i bur,utan att på så länge ha fått prova sina vingar. Hon vill inte dö utan att försöka förstå vad som hänt med världen,den värld hon växt upp i,levt i och älskat. Vad som har hänt med den Gud hon trodde skulle finnas där för alltid.
Man ska inte tvivla på Gud,det har hon lärt sig. Men nu gör hon det,på riktigt. Och det gör ont i hjärtat.
Trädens grenar,med dess spröda,halvt utslagna löv vajar i den milda vårvinden. Grästuvor växer upp ur jorden liksom krokusar och liljor,som lyser upp allt det grådaskiga runt omkring med sina vackra färger. Nytt liv,ovanpå det gamla och döda,det som sedan länge förmultnat,ruttnat och blivit till jord. Mörk och kall.
Framför henne tornar muren upp sig. Muren,så svart och skräckinjagande. Så hög att den tycks röra vid himlen. En enda gång hade hon försökt klättra över den,men det var innan hon visste att rymningsförsök bestraffades med döden. Sedan dess hade hon låtit bli. Motstått frestelsen att försöka fånga en avlägsen glimt av världen utanför,den värld hon själv en gång hade tillhört. En värld som fortsätter att snurra runt,fortsätter att röra på sig fastän ingenting är riktigt som förut. En värld med både glädje och sorg,men där man trots allt har en chans. Hon lyssnar intensivt allt eftersom den närmar sig men inte ett ljud hörs. Det är ingen där. Det kan det inte vara. Och inte skulle de väl skjuta utan förvarning i sådana fall? Tanken får hennes hjärta att slå dubbla slag,men trots det kan hon inte vända om,inte stå emot. Hon tar ytterligare några steg framåt,tills hennes framsträckta händer rör vid den hårda ytan av iskall sten. Tittar upp. Önskar att hon befann sig på andra sidan där det åtminstone finns rent vatten och mat. Där folk inte dör på gatorna. Där barnen fortfarande går i skolan,där deras föräldrar fortfarande arbetar. Just där skulle hon vilja vara. En sådan människa skulle hon vilja vara. En människa som alla andra.
Med ett djupt andetag tar hon sats och klättrar,utan att låta sig hindras av den skärande smärta i armar och ben som varje rörelse framkallar. Hon sträcker på halsen. Vill så gärna kika ut över kanten. Bara av nyfikenhet. Bara för att se om det verkligen finns en värld därute fortfarande,efter alla dessa dagar och nätter,alla dessa veckor och månader.
Det är inte långt kvar nu. Bara några steg till..
- Jude!
Tystnaden bryts av en röst,en mörk,kall röst som studsar mellan husväggarna och blir till ett eko,främmande och hotfullt. Det som sedan händer går för fort för att hennes hjärna egentligen ska kunna registrera det. Inom loppet av en sekund har hon släppt taget och fallit handlöst bakåt,skrikit till då den tunna,bräckliga kroppen slagit i marken. Hon tappar andan,kämpar för att få luft,känner blodet som sakta rinner nedför hennes haka. Försöker inte ens resa sig upp. Hon orkar inte. Utan ligger kvar där på marken,lika hjälplös som en skalbagge på rygg,ett övergivet spädbarn,medan de bestämda fotstegen kommer allt närmare. Plötsligt står en ung man lutad över henne. En ung man i uniform. Han är lång och muskulös,med guldblont hår,blek hy och fräknar. De blåa ögonen betraktar henne noga. Misstänksamt,utan mycket till medlidande eller förståelse. Hon öppnar munnen för att säga något,vad vet hon inte,men trots att hon försöker lyckas hon inte få fram några riktiga ord utan mumlar någonting som den unge soldaten knappast kan förstå.
- Jude,säger han igen,långsammare den här gången, - Säg mig vad du gör här,annars skjuter jag dig. Försökte du klättra över muren?
Hon skakar på huvudet. Soldatens ögon smalnar.
- Säg det. Svär på att du inte tänkte klättra över muren. Svär vid Gud,tillägger han föraktfullt.
- Jag svär,svarar hon,med en lätt darrning på rösten som hon försökt men inte helt lyckats dölja. Av någon anledning kan hon inte förmå sig själv att yttra ordet "Gud". Hon tittar upp. Symbolen på mannens uniform nästan glittrar i solskenet och får henne att känna sig liten. Otillräcklig. Jude. Det är hennes namn. Det enda namn hon förtjänar.
Mannens ögon uttrycker nu ingenting annat än rent förakt. Han harklar sig ljudligt och spottar på marken alldeles intill henne,så häftigt att det skvätter upp på hennes högra kind,innan han vänder på klacken och börjar gå därifrån. Med raska steg. Passande för en tysk soldat.
Hon följer hans rörelser med blicken. Borde känna lättnad,lättnad över att ha klarat både fallet och mötet med soldaten med livet i behåll,men känner sig istället tom inombords. Ensam.
Hon kan inte längre fortsätta. Vill inte. Hon tänker på mor och far. Lillasyster och lillebror. Mormor och morfar. På alla de som hon älskat så djupt,men som tagits ifrån henne,en efter en,våldsamt och utan nåd. Hennes ögon fylls av tårar. Hon har ingenting kvar i denna världen. Ingenting. Hon har kämpat så länge men nu orkar hon inte mera. Inte med den sorg som skär som miljontals små knivar inuti hennes bröst.
- Snälla..
Soldaten stannar upp. Vänder sig förvånat om och möter hennes bedjande blick. Först verkar han inte förstå. Men då han ser hennes tårar,den djupa smärtan och det avtryck den lämnat i de mörka ögonen,lyfter han sitt gevär. Hon behöver inte ens säga något mer. Bara nicka. Precis innan hon vänder bort blicken hinner hon notera att de kalla,blå ögonen inte längre uttrycker hat eller förakt,utan någonting så oväntat som beundran. Ett skott avlossas. Hon riktar blicken upp mot himlen,mot de ljusa,gyllene trädkronorna. Det är en morgon i april och solen värmer hennes ansikte. Ljudet av fågelsång når hennes öron och högt ovanför hennes huvud flyger en duva,så lätt,så mjukt,så fridfullt. Likt en ängel.
En fredens ängel.