Vasaskolan är en fin och modern skola, samtidigt som den har en lång historia. År 2007 firade Vasaskolan hela 450 år, vilket har firats och uppmärksammats på olika sätt. Bland annat har prinsessan Madelene varit här och tittat på estetklassernas fina föreställning.För cirka ett år sedan fick jag en ny lärare i engelska. Hon heter Gunilla Dalberg och det visade sig att hon också har varit elev på Vasakolan - för cirka 30 år sedan. Det här tyckte jag var intressant. Det har säkert skett en del förärningar på Vasaskolan under de här 30 åren. Vilka är förändringarna?
Gunilla berättar inledningsvis att när hon kom tillbaka efter 30 år kändes det som att tiden hade stått stilla, i alla fall utvändigt sett. Elevföreningarna Runa, Verdandi och NF syns och är aktiva nu precis som då.
- Jag var själv Runait här jag var elev på skolan. Skillnaden är att Runa är mer en mer seriös förening nu än på 1970-talet. Runa och de andra elevföreningarna bidrar med trivsel och atmosfär på trivsel på skolan. De är viktiga kulturbärare och en "skola i skola", understyrker Gunilla.
- Invändigt har det hänt mycket, fortsätter Gunilla, lokalerna är rustade och fina. Inredningen är modern och fräsch. Relationen mellan lärare och elever är mycket närmare och öppnare. Gunilla påpekar att hon visserligen hade tur eftersom hennes kontaktlärare, eller klassföreståndare som det hette då i början av sjuttiotalet, Bo Nordlund, var ung och lätt att prata med. Han hade en nära och fin kontakt till sina elever. Han var mycket omtyckt. Han har förresten nyligen varit på Vasakolan och vikarierat för en lärare som är barnledig. Gunilla och Bo har alltså också varit kollegor.
-Det var roligt att bli kollega med min "gamla" klassföreståndare! Det kändes som om tiden sprungit ikapp. Åldersskillnaden var borta. Bo undervisade i historia, Bengt i tyska och idag är jag lärare i både historia och tyska. Kul va!
När Gunilla började gymnasiet upplevde hon att en värld av kunskap öppnade sig för henne.
- Det fanns så mycket lärdom på Vasaskolan. Lärarna var duktiga och institutionerna var fina. Biblioteket var stort och rikt på gamla fina böcker.
Gunilla berättar vidare att den här känslan att Vasaskolan är en kunskapsskola finns kvar. Skolan har kompetenta och behöriga lärare.Dessutom finnsgott om bra läroböcker och annat material samt ett väl utvecklat datasystem. Vasaskolan satsar på att lärarna och eleverna ska upptäcka nya möjligheter att använda den ny tekniken i undervisningen.
- Vi har kommit långt på Vasaskolan men vi är ändå i början av något riktning stort och revolutionerande, säger hon.
Datorer hade inte Gunilla hört talas om på 1970-talet. Andra ändringar är till exempel morgonsamlingarna. Varje morgon samlades Vasskolans elever i aulan där ett kort program framfördes. Det kunde vara sång och musik eller ett föredrag av någon inbjuden gäst. Kom man för sent till morgonsamlingen fick man en anmärkning och dörrarna låstes så att man inte kunde komma in och störa programmet. En annan sak som Gunilla nämner är trappan mitt i huset som kallades för "lärartrappan" och där fick alltså inga elever gå.
- Så då kan du förstå vad vi gjorde när vi busade!
Jag tycker att det var roligt att höra Gunilla berätta om gamla tider. Jag tycker att det är intressant att skolan är så gammal och att delar av den gamla miljön samt alla fina tavlor, statyer och böcker finns kvar. I lärarrummet är alla gamla rektorer avmålade och två stora gamla gröna soffor från 1950-talet står kvar. Jag fick följa med Gunilla och titta på dem. Gunilla var aldrig inne på lärarrummet när hon var elev på skolan. "Vi hade inget där att göra", säger hon.
Efter intevjun med Gunilla tänker jag att jag känner mig som en del av Vasaskolans långa historia. Vem vet vad jag gör om 30 år och hur det ser ut på Vasaskolan då? Vem vet vilka förändringar som då har skett?
