Det hela började med Eldfågeln. Fredag kväll. Det är ovanligt många människor i Symfoniorkesterns stora lokal men som vanligt sänks medelåldern väsentligt när man som 17-åring närvarar. Kvällens musik, svit ur Eldfågeln av Stravinsky, är något jag hade sett fram emot hela veckan.
Det välkända ljudet av instrument som stäms sprider sig genom lokalen. Första fiol inleder virrvarret av toner. Jag minns plötsligt att jag som liten undrade varför musikerna alltid vek nedre kanten av notbladet. I skolan hade vi nämligen lärt att oss hundöron var en synd. Nu sitter jag här, 10 år senare, med vetskapen om att notbladets kant viks för att det ska gå smidigare att vända, och väntar på att dirigenten ska äntra scenen så att allt kan ta sin början.
Kvällens soloartist är ingen mindre än François Leleux, som gästat symfoniorkestern två gånger tidigare. Leleux anses av många vara en av världens bästa oboister och redan vid 18 års ålder blev han solooboist vid Opéra de Paris. Men Leleux var inte kvällens enda namn. Dirigenten denna afton är symfoniorkesterns konstärliga ledare, Jaime Martin. Martin har länge varit känd som en av Europas ledande solo- och orkesterflöjtister men har sedan också blivit uppmärksammad som dirigent världen över. I juli 2012 tillträdde han som konstnärlig ledare och för några månader sedan blev han också chefdirigent.
Lite över en timme sitter vi, oavbrutet, och lyssnar på musiken. Vi får höra Ottorinos Respighis ”Fåglarna”. Ljudet av duvor, hönor, näktergalar och gökar ekar i lokalen. Sedan kommer oboekonserten ”The Enchanter” som faktiskt är tillägnad och skriven för Leleux. Vi får också möta Hummels opus 102 och sist, men inte minst, kommer Stravinskys älskade ”Eldfågeln” från 1945.
Martin leder orkestern på ett fantastiskt sätt och Leleux oboespelande får publiken att bli trollbundna. Varje ton träffar perfekt. Det var länge sen jag upplevde något liknande på symfoniorkestern och på grund av applåderna tycktes jag inte vara ensam om den åsikten. Kvällens extranummer, Leleux på oboe och Martin på tvärflöjt, blev det perfekta avslutet på en fantastisk konsert.
2004 fick Bengt Ohlsson Augustpriset för sin roman Gregorius. Men Ohlssons roman bygger faktiskt på en annan roman, nämligen Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. I Doktor Glas är Gregorius endast en sidokaraktär, en man som doktorn inte annat kan än att hata. Dels för att han våldför sig på sin hustru, men också för att hustrun Helga är den doktorn älskar.
En dag söker Helga upp doktorn och ber honom om en tjänst. Hon ber honom att hitta på en sjukdom till henne så att hon slipper makens avskyvärda erotiska närmanden. Glas går med på detta men då Gregorius ändå inte kan tygla sin erotiska lusta och begår övergrepp på sin hustru bestämmer sig doktor Glas för att mörda Gregorius. I tron om att det är en tablett för hjärtat sväljer Gregorius cyankaliumpillret, som doktor Glas gett honom, och dör.
När jag sitter i salongen inne på Gävle teater inser jag plötsligt att jag varken läst doktor Glas eller Gregorius. Smått panikslagen tänker jag att jag kanske inte ens kommer förstå vad det handlar om, eller så kommer jag inte uppleva det hela lika starkt som alla andra i salongen. Men jag motstår ändå frestelsen att ta upp min mobiltelefon för att googla, och låter mörkret sänka sig runt mig.
Men det behövs ingen förkunskap för att slukas in i Johan Rabaeus berättande. Nästan direkt blir Rabaeus och Gregorius densamme. Man äcklas av den motbjudande, tjocke gubben, samtidigt som man inte kan låta bli att tycka synd om honom. Allt han vill är att bli älskad av sin fru, som han dyrkar över allt annat. Man fångas direkt och rätt som det är har Gregorius svalt sitt piller och ljusen börjat tändas runt om i lokalen.
Någonstans kunde jag inte låta bli att jämföra det hela med fröken Julie, som visades för några veckor sen. Videokamerorna, skärmarna längst scenen, ljuseffekterna. Samtidigt kan jag inte annat än att tycka om det som tycks vara ett tillfälligt scenografiskt mode. När tekniken sköts rätt blir upplevelsen så mycket starkare.
Applåderna tycktes inte ta slut inne i salongen, folk var euforiska. Det var en upplevelse som man inte kan låta bli att tänka på flera dagar efteråt. Man minns ordval, ljus, rörelser. Man kan diskutera Johan Rabaeus förmåga att alltid spela upp sin egen person i sina sceniska roller men i den här föreställningen var hans prestation utöver det vanliga.
Om Johan Rabaeus är en av Sveriges mest väletablerade svenska skådisar så är Alex Schulman det motsatta, han har aldrig tidigare stått på scenen. Nu gör han debut i föreställningen Älska mig, en pjäs om vårt sjuka bekräftelsebehov. Idag gör vi allt för att bli älskade. Vad priset än må vara. Både Aftonbladet och DN har varit lyriska. Alla hyllar uppsättningen. ”Briljant öppning”, ”Roligt förtjusande, hemskt, vidrigt” är några exempel.
Ska jag vara ärlig var jag inte så värst exalterad när jag tog plats inne på teatern i torsdags. Dels för att jag tillhör dem som har svaga fördomar mot kändisar som försöker erövra nya områden, dels för att ämnet känns en aning uttjatad. Men samtidigt vet jag att det är något som måste diskuteras då människor i min ålder idag spenderar allt längre tid vid sociala medier.
I biljettkassan berättas det att det bara finns en biljett kvar. I en och en halv timme underhåller Schulman oss med en berättelse om hur hans enorma bekräftelsebehov styrt hans liv. Vi får följa hans resa, bit för bit, och få förklarat för oss vad som gjort honom till den han är idag. Vi fick skratta tillsammans åt de värsta instagrambilderna, de mest opassande tweetsen och de roligaste historierna.
Även om uppsättningen var träffsäker, och många skratt delades i salongen, kunde jag ändå inte skaka av mig känslan av att det hela inte hade något djup. Det fanns ingen annan utgångspunkt än Schulman själv. Inte heller väckte det någon tanke om ens eget liv, utan allt som berättades inne i salongen handlade om Schulman själv.
Det var lite som att sätta på tv:n och se på något på femman. Ja, det var roligt. Ja, vi skrattade en hel del. Men någonstans under de två timmarna på teatern kände jag att det gick från att vara en självbiografisk berättelse till att bara bli otroligt självcentrerat. Paradoxalt nog då pjäsen i sig handlade om hur han blev av med sitt egotänkande och insåg att det fanns viktigare saker i livet.
Kanske berodde det på att jag omedvetet jämförde dagens föreställning med gårdagens, men jag kunde inte annat än att besväras av den trånga världssynen som tydligt visades under uppsättningen. Som helhet engagerade inte den här uppsättningen mer än ett underhållande program på kanal 5.
