Om jag ska vara ärlig hade jag glömt hela grejen, efter en dag i skolan överdränkt av plugg. Men jag talar för mig själv, mina vänner hade allt annat än glömt denna viktiga dag, de två tillbringade halva måndagen i varsina rum för att rota igenom garderoben efter rätt kläder. Det var en viktig kväll för många av oss, tre år i förberedelser och spelande skulle idag uttryckas under två och en halv timme på scenen på Konserthuset i Gävle. Jag förväntade mig inte direkt någonting alls, jag är totalt värdelös och ointresserad när det gäller musik, men som vi alla vet går det otroligt snygga killar på Vasas jazzlinje i trean, så jag valde att gå ändå, de är en fröjd för ögat dessa talangfulla gossar.
Det började 19.00, men redan en halvtimme före hade folk börjat samlas, strama hälsanden och stelt kallprat fyllde rummet som alltid vid stora sociala sammanhang. Var och varannan människa bar fina buketter i alla olika färger och sorter och nervösa familjer stod och stampade längst fram i kön.
Ett bildspel hälsade oss välkomna när alla letade efter sina rätta platser inne i mörkret. Svartvita minnen från en tre års tid fångade publikens uppmärksamhet. Föräldrarna viskade till varandra, dock med helt olika innehåll. Från höger hördes ”oj, tiden har gått så fort, hon har blivit så stor!” och från andra sidan ”jaha du, han är lika galen fortfarande”. Tjejgruppen bakom oss drog snabbt efter andan när en bild på nakna, snygga män dök i bildspelet, men de viskade att de hatade den censur som dolde vissa, alldeles för privata delar för att visas i dessa sammanhang. Jag skrattade belåtet när jag såg på bilderna och var glad för att mina vänner tvingat med mig.
Det börjar och till och med jag hör att det låter fantastiskt bra. Men som sagt är jag totalt okunnig inom detta och vet inte alls när ett ackord slås fel. Däremot kan jag säga att den första gruppen hade vitt, rött och rutigt på sig, att tjejerna hade otroligt fina kjolar och klänningar och att de var lika snygga som ryktena berättade.
En sällsynt samhörighet märktes från början till slut, en ovanlig gemenskap och ett otroligt starkt band mellan dem. En sådan glädje som uppstår på scenen när denna klass får spela tillsammans gör mig avundsjuk och får mig att fundera om jag valt fel linje. Man skulle vara jazzare…
Musik ska skapa känslor och jag tycker känslor förmedlas genom ögonen. Några klarade av detta galant, med en närvaro och kontakt med publiken som var utöver det vanliga. Jag kände mig så speciell och blev galet lycklig när jag trodde att en av de sjukt snygga killarna tittade på mig! Lyckan minskade något när mina grannar tjöt om samma sak, vilket måste betyda att dessa ES3MU:are är en hejare på magisk ögonkontakt.
Många i denna klass kommer bli stora stjärnor, det kan till och med jag se utan både spåkula och kaffesump. Men vissa lyste extra starkt denna kväll. Gustaf, som jag har fått äran att se live flera gånger, var lika bra som vanligt. Han ensam på scenen, tillsammans med sin gitarr får världen att stanna för en stund. Jag satt mållöst och funderade på vilken sorts hänförande trolldom han kastade över publiken medan han spelade. Men John och Pauline uppnådde även de en fulländad perfektion under låten Dream of a life. Låten avslutade med frasen I chosen you och jag hoppades så innerligt att det var mig de sjöng om.
Musiken var som smågodis, blandat och allas favorit. Jag njöt av varje stund och jag trodde aldrig musik skulle kunna beröra mig så mycket som den här kvällens låtar och artister gjorde. Fast jag tyckte att mellansnacket var minst lika bra, med spontana, naturliga och talangfulla ungdomar som stod där och lyste av lycka, så glada att få göra det de älskar. Inga tecken på nervositet syntes, alla var bara otroligt taggade.
Efter pausen sjöng Pauline igen med toner bara en övermänsklig varelse kan ta. Publiken skrek överraskat och förtjust. Rösten som innehöll all världens lidelse, längtan och smärta fick mig att rysa där jag satt i mörkret. Även Ville fick min uppmärksamhet när han spelade på sin fiol som om han aldrig gjort annat. Hans avslappnade och naturliga scennärvaro gjorde publiken nyfiken medan ljuvaste toner fyllde Konserthuset.
Tjejgänget bakom mig som tidigare varit sura på censuren fick tillbaka sin glädje när sex halvnakna, snygga killar kom inspringandes på scenen när det började lida mot sitt slut och visst avslutade de, på ett helt underbart sätt. Tårarna rann och känslorna svallade, både på scenen och i publiken när den sista låten spelades, When we are winning. Tårarna blandades snart med glädje, skratt och dans. Detta var slutet på konserten, två och en halvtimme av fantastiska personligheter och ljuvlig musik, men det var också slutet på tre fantastiska år tillsammans, som Ville själv uttryckte det.
