Emma Siljeholm, HS3, har äntligen vågat sig ut ur garderoben och gjort det offentligt. Hon har länge velat, men aldrig riktigt vågat öppna sig om detta eftersom hon varit rädd för att inte bli uppskattad.
Hon är humaist går nu tredje året på Vasaskolan och känner sig lättat över sitt, hittills kanske livs största, val - att göra sitt skrivande offentligt.
När hon bestämde sig för att visa andra vad hon ägnat sig år i många år och låta sin poesi bli offentligt hade hon ingen aning om vilken positiv respons det skulle ge. Konsekvenserna har bland annat blivit att hon kommit i kontakt med ett bokförlag, som vill fungera som ett bollplank och en person har erbjudit sig att bli hennes mentor.
Emma hoppas nu på att fler ungdomar vågar öppna upp sig, och följa sina drömmar precis som hon själv har gjort. Hon ser sig själv som en vanlig person och menar att man inte behöver vara så mycket mer för att göra det man vill. För innerst inne är vi alla vanliga som kan mer än vi trot bara vi vill och försöker.
Hennes val, att komma ut som poet, har lett till enorma mängder beröm från människor, i form av mejl, sms, telefonsamtal och ja, till och med grattishälsningar på stan.
Denna poesiskrivande varelse kommer vi få se mer av, och när det sker, glöm då inte att hon en gång vandrat omkring i Vasaskolans korridorer.
Smakprov från Emmas Siljeholms författarskap:
Utan digJag föll ihopInte av någon särskild anledningFörutom att du hade lämnat migOch att jag inte kan ståNär du inte finns näraJag låg där på marken en tidig lördagsmorgonInte av någon särskild anledningFörutom att du hade övergett migOch att jag inte kan tänkaNär du inte är härJag låg där på markenav den anledningenatt du var det viktigaoch tog alltnär du gickJag låg där på markenför att kvar fannsendast jagoch sorgen du lämnatJag föll ihoputan digOch jag undradeom det var fysiskt möjligt att dö där,en tidig lördagsmorgon i januari.Hör migMed en obeskrivlig längtan efter digsöker jag någon annans tröstande famn.Medan alla mina sinnen gör upprorviskar jag ”jag älskar dig”till den som lyssnarJag brinnerJag borde ha varningsskylten
brandfarligt ämne påklistrad
när du är i närheten av mig.
Du gör mig lättantändlig
och jag är en fara för omgivningen.
Med dina ord som gnistor
uppstår en spänningsartad exposition,
med mig som krut.
Herre jävlar vilken smäll.
Och nu brinner det som aldrig förr.
Inte undra på att det känns
som det bara är du
och jag som existerar,
för vi har nog tänt en mordbrand.
Min pyroman, jag är glödande förälskad.KärleksofferSnälla kom tillbakasa hon till ryggen som gickTrots att han tidigarehennes hjärta fickHon lämnad blevmed en sorg så djupNär hon stod där ensamvid brantens stupHon tittade neri mörkrets avgrundOch trodde sig funnitsin eviga blundSnart hon var befriadfrån en saknad för storHon var fylld av demoneroch sorgens klorHon kan inte existerautan sin käraI hans hemska frånvarohon kommer förtäraDetta sa honviskandes i tårarMedan hon tänkte på kärlekoch hur känslorna sårarHon trippade framen sista bitOch föll sedan handlösttill avgrunden vitHon saknade honomtill dödens tröstDå hon föll likt lövenen tragisk höstMed kärlekens offervinden lekteMedan solens strålarden döde smekteLivets utopiI en salig längtan efter digsöker jag tvivelaktigt hopp i drömmarMen du har väckt migJag är mer levande än någonsin tidigareOlidlig förtvivlan vid din frånvaroOch i ett bristfälligt hopp om avslutad ensamhetsitter jag själv och väntar på den flyktiga drömmenMen jag möts av sömnlösa nätterdär jag desperat söker din närhetFör i livets utopi är du minLängtanNi förstår inte hur bra ni har detNär ni tar er älskade i famnSom ni gör varje kvällJag skulle göra alltFör att få ha honom lika näraSom ni är varje dagJag skulle göra alltFör att en gång få känna honomNågot ni snarare har som en vanaÄn en dröm 
