”Den som inte anstränger sig har inget i skolan att göra”. Detta uppfordrande citat yttrades av den ledande konstruktören av den svenska grundskolan: Stellan Arvidson. Han kan med fog betraktas som en dold och i långa stycken kontroversiell makthavare, en betydande kulturpersonlighet och opinionsbildare. Hans verksamhet sträckte sig genom en stor del av 1900-talet, den var särskilt betydande under perioden 1945 - 70.
En sen eftermiddag sitter jag full av nyfikenhet i en fylld föreläsningssal på Uppsala universitet. Professor Birgitta Almgren ska presentera sin senaste bok: ”Dröm och verklighet: Stellan Arvidson – kärleken, dikten och politiken ”. Själv har jag de senaste åren fascinerats och förundrats av den sammansatte och gåtfulle skolreformatorn Stellan Arvidson.
Stellan Arvidson (1902 - 1997) var en mycket mångsidig man. Han framstår som en stor humanist genom sitt diktande, sin litteraturvetenskapliga forskning, som kännare av 1700-talspoeten Thorild, sin vurm för demokrati och humanistisk bildning.
Det politiska engagemanget väcktes under studietiden i Lund på 1920-talet. Arvidson blev marxist, engagerade sig i Clarté och blev vän med den kommande statsministern Tage Erlander. Den politiska verksamheten kom senare i livet till uttryck på många sätt: som socialdemokratisk riksdagsledamot och som flitigt föreningsaktiv, bl.a. som ordförande i Förbundet Sverige – DDR.
Men det var på det utbildningspolitiska området som Arvidson var mest framträdande. Han blev 1946 sekreterare i Skolkommissionen, som hade fått i uppdrag av den nytillträdde statsministern Tage Erlander att dra upp riktlinjerna till den största av 1900-talets skolreformer: enhetsskolan. Målet var att genomföra en sammanhållen skola för alla barn från årskurs 1 – 9. Det sågs som ett viktigt redskap för att bryta ner de stora klasskillnaderna i det svenska samhället. Alla medborgare skulle ges likartade förutsättningar till att utbilda sig och utvecklas som individer.
Resultatet blev grundskolan som successivt genomfördes under 50- och 60-talen. Arvidson betonade vikten av att den grundade sin verksamhet på en god intellektuell, fysisk och moralisk fostran. Dessa ledstjärnor utgör, enligt honom, förutsättningen för en människas bildning. Den är i sin tur något som positivt bidrar till en god personlighetsutveckling. Bildade människor med ett sunt kritiskt tänkande är själva förutsättningen för det goda demokratiska samhället och därmed ett bålverk mot tyranni och förtryck.
Fram på 70-talet blev Arvidson alltmer besviken på utfallet av grundskolereformen. Skolkommissionens visioner om individualisering av undervisningen visade sig svåra att praktiskt tillämpa, respekten för lärarnas kunskaper sjönk och en instrumentalisering av synen på kunskap bredde ut sig: betygsjakten tilltog. Skolan övergav i hög grad sin roll som förmedlare av ett kulturarv, vilket sved i humanisten Arvidson. Han upprördes även av den tilltagande ”friheten från disciplin”, en princip som vägledde många inom skolan under 70-talet.
Politiskt var Arvidson en ytterst kontroversiell person. Visserligen var han politiskt aktiv i det stora och mäktiga socialdemokratiska partiet, men hans öppna stöd till kommunistiska diktaturer retade gallfeber på många. Arvidson var en sann vän av Sovjetunionen, som han betraktade som en garant för fred och framsteg i det kalla krigets värld.
Hans djupa engagemang för vänskapen mellan Sverige och DDR kom att prägla stora delar av Arvidsons gärning. Han tog initiativ till ett omfattande samarbete mellan dessa stater inom utbildningssektorn. Ett av flera exempel på detta var alla svenska lärare som någon gång under sin lärargärning har fortbildats i DDR. Ett annat var alla temadagar på skolor för fred och förståelse mellan Europas folk; fredsrörelsen var ett skötebarn för Arvidson.
Arvidson vurmade själv för demokrati och humanism. Som ung lektor på universitetet i Greifswald hade han tagit ställning mot nazismens tyranni, vilket ledde till att han utvisades från Tyskland efter det nazistiska maktövertagandet.
Med tanke på detta kan det te sig aningen gåtfullt att förstå hans oreserverade stöd till den kommunistiska diktaturen i DDR. Han försvarade berlinmurens existens, bortsåg från förtrycket av oliktänkande och blundade för militarismen i DDR. Istället fokuserade han på alla former av skönmålande DDR-retorik, där fred, humanism och anti-imperialism prisades. DDR blev för honom ett lovande samhällsexperiment som borde vara ett vägledande exempel för omvärlden.
DDR:s fall 1990 blev därför till en personlig tragedi för den åldrade Arvidson. Han kunde aldrig förlika sig med tanken att den i hans ögon så progressiva arbetare- och bondestaten införlivades i det i hans tycke reaktionära Förbundsrepubliken Tyskland.
Arvidson beskrivs av många som en blid och vänlig person. Men hans från ungdomen orubbliga marxistiska övertygelse följde honom livet igenom. Han inspirerades definitiv inte av en annan Marx - Groucho Marx - som skämtsamt brukade säga att ”han hade sina principer, men om de inte passade så hade han ännu fler på lager”.
Arvidsson var i mitt tycke en framstående en tankeväckande intellektuell och en ytterst sammansatt person. Han framstår i långa stycken som en levande version av den tappre tennsoldaten: principfast, ambitiös, välvillig och naiv genom sin emellanåt bristande realism. Det kan om det vill sig illa vara en ytterst farlig häxbrygd.
Jörgen Westlander
