Då har man varit och sett den omtalade, Oscarsnominerade, sorgliga, fantastiska, samhällskritiska -you name it- filmen Les Misérables. Filmen är som de flesta kulturellt intresserade vet baserad på fransmannen Victor Hugos verk med samma titel. Filmen är sannerligen en musikal i sin sanna anda och allt flyter på som en dans, fast i detta fall som en sång .
Historien utspelar sig under början av 1800-talet i Frankrike. Filmen börjar med en disput mellan två av huvudkaraktärerna, den fule fångvaktaren Javert (spelad av Russell Crowe) och tjuven Jean Valjean (Hugh Jackman). Jean har tur och blir frisläppt på permission och villkoret att han lovar att hålla kontakten med polisväsendet. Istället träffar han en vänlig munk som skänker honom de silverljusstakar som Jean tidigare försökte stjäla. Jean drabbas då av en identitetskris och bestämmer sig slutligen för att bli en ny man.
Åtta år senare träffar vi en ung kvinna, Fantine, som arbetar med andra kvinnor på en fabrik. En hemlig lapp leder till att Fantine får sparken från sitt jobb. För att klara av att försörja sin dotter, som bor hos paret Thénardiers, säljer då Fantine till början sitt långa vackra hår och sedan sin kropp. En kväll kommer borgmästaren (Jean) till slummen och får syn på Fantine, han besluter sig för att ta henne till en läkare och när Fantine dör svär Jean att ta hand om hennes dotter Cosette. När Jean i samma veva avslöjar sitt verkliga jag får han Javert i hälarna igen. Åter lyckas han dock fly med Cosette och det går yttligare några år. Cosette är nu en ung vacker kvinna med Amanda Seyfried i rollen.
Trots att filmen i helhet är sorglig så finns inslag av såväl romantik, triangeldrama, och komik som action, spänning och blodbad. Allt detta gör att filmen är sevärd oavsett vilken genre man föredrar. Jag misstänker också att det är en film som bara blir bättre för varje gång man ser den, trots att jag bara sett den en gång hittills. Det var kul att se lite otippade skådespelare i en musikalfilm som denna, vem visste till exempel att Wolverine och Robin Hood/Gladiator kunde sjunga?! Anne Hathaway och Amanda Seyfried har man kunnat se och höra i rollerna Ella i Ella Enchanted respektive som dottern Sophie i Mamma Mia. Sedan hade vi även två av mina favoritskådespelare, Helena Bonham Carter och Sacha Baron Cohen, i rollerna som Madame Thénardier och Monsieur Thénardier, två skojare till värdshusvärdar. En annan som jag blev helt förtrollad av var den unga Cosette, spelad av Isabelle Allen, hennes stora sorgsna ögon, porslinshy, trassliga lockar och änglaröst. Hennes hoppas jag att man får se mer av!
Det sköna med filmen var att människorna i den faktiskt såg ut som man skulle kunna ha gjort då, det var inte flera lager smink och perfekt lagda lockar och Hollywoods typiska glitter och glamour, något som jag kan störa mig på i andra filmer, folk kliver ur sängen eller reser sig från en tuff fight och ser lika felfria ut som alltid. Allt kändes väldigt äkta och trots att jag tyvärr inte läst boken eller haft tillgång till en tidsmaskin så tror jag att det porträtterar Hugos budskap väldigt fint.
Filmen är som sagt mycket sevärd och jag rekommenderar den till alla. Av mig får den betyget fem av sex möjliga.
