Det tisslas och tasslas inne i Vasas mörka korridorer. Det viskas. Spekuleras. Satsas. Vilken lärare ska de driva med det här året? Vilken titel har de valt? Vilka skämt kommer dras? Snart är det äntligen dags. Ridån går upp och spänningens olidlighet lägger sig tung i lokalen. För nu vankas spex i världsklass.
Spexnia eller Tronspelen, kampen om järnkontoret. Ja, det är inte svårt att se vilken framgångsrik tv-serie som Verdandi fått inspiration ifrån just detta år. När de fyra syskonen Atleters, Glädjesmitta, Blombena och Desinficerik upptäcker en ny värld, Vasas värld, på andra sidan av garderobens baksida, uppstår en konflikt. För Vasa har tagits över av två ondsinta skolledare, Terroria Torteriksson och Kolestrolhalter Torteriksson. På deras järntron regerar de skolan och dödar allt nytänkande som kan tänkas komma i deras väg. Men med Aslarnes och Jerkus hjälp lyckas syskonen forma motstånd och sakta börja ta över Vasa, bit för bit.
Att Verdandis soaré har varit en obruten tradition sedan 1938, är för få okänt. Föreningen som bär ”frack och läste dikter för varann, och drack punch och snusa luktsnus”, som Doktor Kosmos beskriver det, innehar därför Sveriges längsta obrutna spextradition. Årets spexskrivare är Aland Mohammed, Sigge Jansson, Joel Nordström och Svante Westin Gustafsson. Tillsammans har de skapat en föreställning som återigen fått stora delar av Vasa att samlas, både lärare och elever, för att tillsammans skratta åt internskämt, utklädnader och kulisser. Vi ser hedersrunaiter och hedersverdandister, föräldrar och syskon. En salig blandning av människor som alla kommit för att se Verdandis allra sista spex på Gävle teater.
Men vad är det då som får föreningar som Verdandi att leva kvar i dagens samhälle med en allt mer stillastående föreningskultur? Vad är det som får elever på Vasa att fortfarande söka sig till denna manliga förening? Kanske är det en fråga om status, om familjetradition eller om gemenskap. Men kanske är det också chansen att få vara del av något större, något betydelsefullt.
Återigen lämnar inte Verdandi oss besvikna. Applåderna vill aldrig riktigt tystna i salongen. Ja, det var helt enkelt spextaculärt.
