Freinetrörelsen i Sveriges grundare är död.
I mitten av 1970-talet satt Lasse Lindström tillsammans med en mängd andra progressiva och radikala pedagoger från alla stadier i en lokal på Surbrunnsgatan i centrala Stockholm. Målet för mötet var att skapa nätverk (även om det begreppet inte användes vid den tidpunkten) för en förändring av den svenska skolan, både till organisation och till innehåll. Tänkare som A.S Neill som skapat experimentskolan Summerhill, Nils Christie som skrivit boken ”Hvis skolen ikke fantes” och en helt okänd tänkare, Célestin Freinet, togs fram som förebilder för ett nytänkande. Alla på mötet var fast övertygade om att de kunde förändra. Årtalet 1968 var ju inte långt borta och då hade löst sammanhållna grupper bl a kring skolfrågor skapats.
Freinet kom i fokus den kvällen, eftersom någon hade med sig den nyligen översatta boken ”För folkets skola”. Här fanns, menade man svaret på vad som hände efter en genomgripande förändring. Den kvällen föddes tanken på att starta en rörelse som förde fram Freinets tankar. Lasse Lindström blev en av de drivande i bildandet av KAP, som Freinetrörelsen i Sverige kom att kallas.
KAP står för Kooperativet Arbetets Pedagogik och myntades efter många långa diskussioner. Freinetrörelsen i Frankrike hette ju och heter fortfarande Ecole Modern. Eftersom begreppet Arbete förekom så ofta i boken stannade man till slut för att framhålla både den kooperativa idén och att idén om att arbete, i alla former, skapade ett nytt och demokratiskt samhälle, där skolan och pedagogiken var basen.
Lasse Lindström blev inte lärare inom skolsystemet och därför inte så aktiv inom själva Freinetrörelsen men var alltid dess stora ideolog. När Freinetrörelsen i Sverige firade 30 år var han den självklare inledningstalaren.
I stället för att bli lärare inom skolsystemet satsade Lasse Lindström på att vara med och utveckla skolan från ”sidan”. Han intresserade sig för själva processen, som ledde fram till en produkt, och kom tidigt att skriva artiklar och böcker om det som kom att kallas ”Portföljmetoden”. Värdet av hans bidrag därvidlag, kan inte överskattas. Hans intresse för de praktiskt estetiska ämnena blev hans livsgärning och i en artikel skrev han om vikten av att inse att människan har många sätt att uttrycka sig:
För att utvecklas på ett allsidigt och harmoniskt sätt, måste individen tillägna sig olika formspråk. Följaktligen bör en skola för bildning ge utrymme för skilda språkformer, till exempel den verbala, den musikaliska, den kroppsliga, den bildmässiga och tings-framställande formen, likaväl som vardagsspråket, dt poetiska språket och det vetenskapliga språket
I en intervju av Leif Mathiasen i Pedagogiska Magasinet sa Lasse Lindström
”Mitt stora intresse är idéhistoria. Som student i Lund på 1960-talet blev jag fascinerad av tänkare som Hans Larsson, Gunnar Aspelin och Karl Popper. Senare skrev jag om marxistisk bildningssyn och introducerade Freinets pedagogik”.
I samma artikel står att läsa:
” Konstarterna har utvecklat ett så oerhört rikt arv, säger Lars Lindström. Ett arv som öppnar dörrar till nya sätt att förstå tillvaron på. Bildkonsten ger oss en värld att leva i, musiken en annan värld att leva i och tillsammans ger de oss möjlighet att se samband och mening. Och att söka förståelse av centrala idéer och värden – som ger livet mening”.
Förutom intresset för konst, slöjd och andra estetiska former i en lärprocess hade Lasse Lindström studerat filosofer och deras avtryck i olika samhällen och tanken på att låta barn filosofera blev något han menade var utvecklande för barns intellekt. När så Freinetrörelsens tidigare ordförande Ann Pihlgren sökte en handledare för sin kommande avhandling ”Socrates in the classroom” var Lasse Lindström den hon sökte. Då hade Lasse hunnit utnämnas till professor i pedagogik vid Pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet.
Lasse Lindström drabbades för många år sedan av Parkinsons sjukdom, vilket ledde till att han hade svårt att prata högt och länge. Trots det slutade han inte att föreläsa eller hålla föredrag, men numera ofta med hjälp av Ann Pihlgren som då blev hans röst och stöd. Det var rörande att se med vilken ömsesidig respekt de två närmade sig varandra.
I sina minnesord i Dagens Nyheter efter att ha nåtts av beskedet att en älskad kollega, handledare och samtalspartner hade gått bort, skrev Ann Pihlgren bl a.
Lars Lindström började sin yrkesbana som psykolog på Socialhögskolan med behandling av alkoholister som specialområde, något som också blev ämnet för hans doktorsavhandling. På 1970-talet arbetade han som föreläsare och lektor i psykologi och pedagogik på Konstfacks bildlärarutbildning. Under 1991 var han gästforskare vid Harvard University, Graduate school of education.
2008 blev han professor i pedagogik på Stockholms universitet vid Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot tekniska, estetiska och praktiska kunskapstraditioner. 2010 tilldelades han det prestigefyllda Edwin Ziegfeld Award för sin bildpedagogiska forskargärning.
Lars starka intresse för idéhistoria, bildning och för estetiska ämnen kom att forma den tvärvetenskapliga syn som präglade hans forskning. Han skrev bland annat om bildningssyn, Celestin Freinets progressiva pedagogik, Sokrates samtalskonst och Aristoteles klokhet, kreativitet, vikten av teknik, bild och slöjd i skolan, portföljvärdering och formativ bedömning.
Vi som har haft förmånen att arbeta tillsammans med Lars kommer att sakna hans förmåga att lågmält, lyssnande och respektfullt inbjuda alla till dialog, hans ödmjuka och lekfulla sätt att inspirera och utmana till nytt tänkande och hans förmåga att visa på nya vägar. Lars lämnar efter sig ett stort tomrum, inte bara hos familj och vänner, utan hos alla som engagerar sig i skolforskning. Skolsverige har blivit en bildad tänkare och humanist fattigare.
