I början av november besökte jag Viktor Frankl Hochschule i Klagenfurt am Wörtersee. Lärarutbildare från sjutton länder i Europa samlades och utbytte erfarenheter under en intensiv vecka i november. Det borde alla göra! Man behöver inte vara lärarutbildare för att få möjlighet att åka ut under en period och få inspiration från andra.
Vi Freinetlärare kan till exempel åka till en kollega i ett annat land. Villkoret är bara att man kan hålla ett par föreläsningar. Kanske kan man samla föräldrar på den skola man besöker och berätta om svenska förhållanden eller hålla en föreläsning för skolans personal om Freinetpedagogik i Sverige.
Lärarutbildningen i Klagenfurt är helt annorlunda mot vad jag är van vid på Stockholms universitet. Här har man en sammanhållen lärarutbildning för lärare som ska undervisa barn från 6 år till 12 år dvs låg- och mellanstadieåldrarna. I lärarhögskolan finns en träningsskola inrymd så byggnaden sjuder av liv. I den stora entréhallen samlas både elever och lärarstudenter om vartannat. Där umgås man. Där studerar man. Där äter man. Ett härligt myller av aktiviteter på en ganska begränsad yta. Till skillnad från vad som är på gång i lärarutbildningen på Stockholms universitet så inleds studentens liv på högskolan med en termin präglad av kurser som syftar till att ge studenterna en läraridentitet. Då läser man kurser som handlar om skolans uppdrag, barns utveckling, språkutveckling och läsutveckling. Mycket fokus läggs på att utröna om detta är ett bra yrkesval för den enskilda studenten eller inte. Först andra terminen börjar man studera rena ämnen. I Sverige (åtminstone på Stockholms universitet) går man åt motsatt håll. Först ämnet; sedan didaktiken. Sällan mötas dessa två storheter! Jag blev ganska tagen (och trött) när jag insåg vidden av vart vi är på väg i Sverige. I vår iver att öka läraryrkets status, väljer många lärarutbildningar att prioritera studier om teorier utan att i varje ögonblick koppla dessa till den kontext i vilken den hör hemma. Det lär bli förödande.
I vår startar den sista terminen av den nuvarande lärarutbildningen för lärare F-6 på Stockholms universitet. När jag skulle presentera innehåll och uppläggning av den sista terminen för studenterna, blev de oerhört besvikna. De hade förväntat sig en termin där de fick känna att de fick ihop det de läst. De hade förväntat sig att de nu skulle kunna känna sig beredda att undervisa elever. I stället kom vi med ett innehåll som ännu mer tog fram forskningsresultat och vetenskapsteori! Studenterna blev helt enkelt förbannade. Jag förstår dem. Jag har kämpat under alla mina år på lärarutbildningen för ämnesdidaktikens plats i utbildningen. Ofta har det varit som att slåss med väderkvarnar.
Jag har så svårt att förstå att yrkets status höjs med detta. I vilket fall gynnar det inte eleverna att det kommer ut lärare som inte känner att de är säkra på hur man undervisar. Jag uppfattar mig som en progressiv lärare och person. I dessa dagar upplevs jag som förändringsobenägen! Det är en ny upplevelse må ni tro!
I Klagenfurt träffade jag en massa fantastiska lärarutbildare från många länder.
Klicka på bilden så kan se en artikel skriven på spanska om Freinetpedagogiken. Jag återkommer om mer information om lärare som vill ha kontakt med oss i Sveriges Freinetrörelse.
