Freinetpedagogik i praktiken ska jag tala om. Ann talade ju om teorin. Nu går det inte riktigt att skilja teori och praktik från varandra. Ann är både teoretisk men också oerhört praktisk. Det vet alla som suttit på Anns toalett i hennes hem utanför Norrtälje. Då sitter man i en romersk stad med pelare och gamla hus! Dem har hon målat. Man måste ha några teoretiska utgångspunkter för att kunna försvara en praktik. Mina är sociokulturella. Jag tror på att lärande sker i samspel med andra och jag tror att det egna valet har stor betydelse för att bestående kunskap ska skapas. Tidigare har jag talat om temaarbete, verkstäder, ansvar, det trevande försöket och verkligheten som lärobok. Jag har också talat om elevdemokrati, korrespondens och att det är viktigt att ha en mottagare för sitt arbete. I dag tänkte jag att mitt fokus ska vara barn som behöver lite mer. Jag hävdar att arbetssättet är av avgörande betydelse för hur väl barn och ungdomar lyckas i skolan. Jag tror att om barn får producera, undersöka och agera så lär sig alla barn. Jag tänkte berätta för er om några barn jag mött. Om jag haft andra utgångspunkter än freinetpedagogik hade kanske mina möten gestaltat sig annorlunda. Men min utgångspunkt är nu en gång för alla freinetpedagogiken. Det menar jag är en inkluderande pedagogik. Alla kan få plats, menar jag. Alla kan t ex vara med och göra en skoltidning. De kan t o m vara med och döpa den. Så här gick det till när tidningen fick sitt namn. Tidigare hette tidningen Kastanjebladet.”Larvigt”, sa några äldre barn. ”Det låter så barnsligt. Kan vi inte hitta på ett annat namn och dessutom inte ha texter som de yngre barnen har skrivit?” Jo, det kunde väl vara lämpligt, menade jag och bad om förslag. Tjo bre vann. Skolan ligger ju i norra Botkyrka så influensen av det mångkulturella ungdomsspråket är starkt. När texterna i tidningen var klara vidtog mitt redigeringsarbete och dessutom att göra en ny framsida till tidningen. När jag delade ut den på ett stormöte, var det många som skruvade på sig. Till slut tog en flicka till orda och räckte upp handen. ”Inger, du har stavat fel.” ”Jaså, men hur låter Tjo bre då”, undrade jag. ”Om det ska vara tje-ljud så stavas det som jag har gjort”. ”Det låter som tje-ljud men det stavas inte så”, menade flickan. ”Men hur ska det stavas då”? undrade jag. ”Shoo Bre”, sa flickan. ”Men då uttalas det inte som tje-ljud”, sa jag. Eleverna fortsatte att hävda att det skulle stavas på deras sätt men att det uttalades som sj-ljud. Mitt förslag att skriva till språknämnden hamnade inte i god jord och någon tyckte att vi skulle byta namn igen. Denna gång vann What´s up? Jag skrev det vinnande förslaget på tavlan och ett försiktigt suckande infann sig bland eleverna. ”Men Inger. Så stavas det ju inte”. ”Nehej, hur stavas det då”? undrade jag. ”Wazzup förstås”. I skoltidningen kan alla skriva. Niorna skriver varje år. Där beskriver de sin skoltid på Kastanjen och passar på att ge några råd till dem som har några år kvar i grundskolan. Ibland skriver de om oss lärare också. Esin skriver att jag betytt mycket för hennes utveckling till att bli en skrivande människa och att hon älskar att arbeta med skoltidningen. Det blir man ju glad av tills man på nästa sida läser Kristoffers text. Han skriver att han fick mig i sexan. ”Henne tyckte jag verkligen inte om. Inte nu heller förresten”, skrev han. Ibland samlar musikläraren de låtar som eleverna komponerat i en musikbok. I den finns fantastiska låtar som säger mycket om tonåringar och deras tankar. Anna skriver om att vara femton år. Så här var texten:

Att vara femton år är att vara både barn och vuxen
Att vara femton år är att känna stress och ångest
Att vara femton år är att inse att inget blir som förr
Att vara femton år är att bråka med sina föräldrar
Att vara femton år är att alltid ha huvudvärk
Att vara femton år är att fälla många tårar
Att vara femton år betyder att man vill gräva ner sig själv
Att vara femton år är inte som jag hade tänkt mig
Fast att vara femton år är inte så dumt ändå
Ferhat skrev en rapp i stället. Om att få bestämma över sitt liv. Hans text är mer uppfordrande.Den slutar med ”JAG VILL HELT ENKELT BESTÄMMA ÖVER MIG SJÄLV!

Det är den gemensamma produkten som blir det nav kring vilket allting kretsar. För tänk om inte Dennis fått utveckla sitt skrivande. Hur hade fet blivit då? Dennis kom till Kastanjen i årskurs ett på våren. Jag har skrivit en bok om Dennis och om många fler som jag mött. Boken heter ”Att få synas för det man vill ska synas”. Titeln har jag lånat från Lars-Åke Kernells föreläsning som han höll på en nätverksträff i Göteborg och som finns refererad här i Kaprifol. Dennis bråkade sig igenom lågstadiet och fick en mängd utbrott. Om Dennis och om Maria och om många fler barn som jag mött handlar boken om och den redovisar mitt sätt att se på specialundervisning. Kanske finns det en diagnos att sätta på flera av de här barnen. Jag menar att det inte alltid behövs att man diagnostiserar. Det är samma omsorg ändå. Man måste ändå läsa mycket med svaga läsare. Man måste ändå skapa lugn och ro för oroliga själar. Men behöver inte alla barn och ungdomar lugn och ro? Att arbeta med freinetpedagogik är att gripa tag i de möjligheter som ges i just den klassen, i just den skolan och med just den ungen. Eftersom jag arbetar heltid på Lärarhögskolan griper jag tag i nior som går sitt Mästarår och gör jag-temat. Det är rörande möten må ni tro. Det blir bokslut. Det blir sammanfattningar. Så här uppfattar jag att freinetpedagogik är i praktiken.