Det är morgon. Klockan är strax efter åtta och barnen har börjat samlas på förskolan Lillstrumpas minimala utegård. Här finns en sandlåda, några lekredskap, lite springyta och ett skjul för att ställa in vagnar. Det är allt. Tillsammans med förskolechefen och tillika pedagogiskt ansvariga Carina Morin Jonsson går jag in genom grinden och ut på gården. Många barn springer fram till Carina och kramar om henne. Sedan springer de snabbt tillbaka till sandlådan där två av pedagogerna sitter och bakar sandkakor tillsammans med några andra barn. Alla får plats. Alla arbetar lugnt och systematisk med sitt sandprojekt. Nya barn anländer och sätter sig också i sandlådan. Plötsligt verkar inte gården minimal längre. Den verkar räcka så här på morgonen. Och senare på dagen också förresten. Man behöver bara höja blicken en smula för att se varför. Utanför staketet brer nämligen en gigantisk parkliknande skog ut. Här finns ett klätterträd för var och en. Här finns ytor att sparka boll på och jaga varandra i ta-fatt-lekar. Här finns buskar att gömma sig i och kullar att åka kana i på vintern. Här finns allt som små barn behöver.
Lillstrumpan är Freinetföreningens senaste tillskott. Förskolan som ligger i Bandhagen består av två avdelningar, en för de minsta och en för de äldre. Lokalerna är utspridda i ett bostadsområde på båda sidor om en gångväg och i en källarlokal. I den växer sakta upp en ateljé med högt i tak och plats för både rörelse och målning. Här får allt vara kvar som det var när man avslutade för dagen och det är bara att börja där man slutade nästa dag. För det är en idé man har på Lillstrumpan. Att inte stycka upp aktiviteterna som brukligt är i förskolevärlden. Här följs inget strikt veckoschema där man målar på måndagar, går ut i skogen på tisdagar, går till gympasalen på onsdagar, bakar på torsdagar och har mysstund på fredagar. I stället målar man hela veckan. Eller längre. Så länge det behövs. På så sätt hinner även barn som tycker att det är obehagligt med fingerfärg pröva och vänja sig. På så sätt vänjer sig barnen vid skogens möjligheter och gympasalens spännande redskap.
Över huvud taget är man nyfiken på Lillstrumpan. Så heter därför förskolans ägare Vera Myrstedts verkstad, som hon har med de äldsta barnen, ”Nyfiken på…”. Barnen och Vera undersöker och utforskar något tillsammans under lång tid. Då hinner man leta efter nyckelpigor i naturen, hos glaskonstnären, på barnens strumpor och i olika böcker. Då kan man gå på Nyckelpigejakt i området och leka upptäcksresande. Allt dokumenteras. Både barnens frågor, som Vera skriver ner, och barnens besök på olika plaster, som Vera fotograferar och sammanställer till små häften till föräldrarna som då kan följa sitt barns utveckling i ord och bild.
På Lillstrumpan tar man det lugnt. Under hela våren har temat varit boken ”Grodan och främlingen” skriven av… Det speciella med Lillstrumpans sätt att närma sig denna underbara bok är att djupdyka i en sak i taget. Först blev det grodan som man studerade närmare. Pedagogerna ledde barnen till att reflektera över grodors likheter och olikheter, grodornas beteenden och behov och hur grodor är konstruerade för att klara den miljö där de lever. Under denna tid byggs begrepp och utmanas tänkandet. Grodprojektet pågick hela våren och ingen gång läste man då själva berättelsen. När frågorna om grodor blivit uttömda presenterades grisen och så vidtog en period med att undersöka allt om grisar. Så håller man på tills alla figurer i boken presenterats för barnen. Då läser man sagan och då talar man om utanförskap och främlingskap. Så som små barn tolkar det förstås. Och de kan förstås tolka på ett klok sätt!
