"Först rättade man allt. Sedan rättade man ingenting. Då kom de nationella proven i stället"!
Ungefär så uttryckte sig Lars-Åke Kernell i sin föreläsning inför 220 Freinetpedagoger på nätverksträffen i Göteborg i början av oktober. Det var en sådan där varm och engagerad föreläsning som bara Lars-Åke kan åstadkomma. Exemplet i rubriken härrör från en situation då Lars-Åke gjorde ett besök på ett postkontor (för de väldigt unga läsarna av denna artikel kan nämnas att det förr i tiden fanns speciella ställen med speciella tanter som satt bakom speciella glasskivor och tog emot blanketter för ut- och inbetalningar och lämnade ut paket). Där träffade han på en liten flicka på cirka fem år som tröttnat på att vänta på sin mamma, vilken stod i kön till tanten i luckan. Flickan plockade sonika åt sig några blanketter och började skriva. Bland annat ovanstående plitade hon ner. Varje lärare kan läsa texten och förstå budskapet men Lars-Åke menade att en riktigt nitisk person skulle troligtvis påpeka ganska många saker som måste rättas till för att meningen skulle bli korrekt. Självklart gjorde han inte det men bad flickan om att få behålla blanketten. Runt den rörde sig sedan en stor del av föreläsningen. "Hur behåller vi barns lust att lära", frågade han sig? Hur balanserar vi mellan det han kallar balansen mellan hjärna och hjärta? Hur vet vi att vi gör rätt avvägningar? Hur skapar vi balans mellan frihet och ordning? Mellan trygghet och utmaning och mellan individ och grupp? "Man blir ingen individ utan människor omkring sig", menade Lars-Åke.

Den senare delen av föreläsningen handlade om begreppet "att lära". "Att lära är att beskriva världen och att undervisa är att prata fram världen", sa Lars-Åke. Sedan tog han med oss till en hamn i Göteborg. Det var mitt i vintern och det var morgon. Där guidade han oss i vad som fanns att se och upptäcka. Vi såg en blomma som växte trots att det var vinter. Vi såg skepp på havet. Vi såg en fabrik på andra sidan. Det vi såg kunde vi härleda till olika ämnen. Vi kunde sedan betrakta varje bild, varje ämne för sig, precis som man gör i skolan eller som vi också gör, betrakta helheten som ett tema. Vi kan både se delarna och helheten. Utan delarna; ingen helhet, utan helheten; inga delar. "Vi kan inte prata om hela världen samtidigt. Vi måste vinkla världen. Vi måste ha ämnen. Vi måste strukturera", dundrade Lars-Åke.

Intressant för en gammal "temaräv" som jag! Så kan man naturligtvis också tänka. Freinet tänkte i ämnen, inte i teman. Det är ett svenskt påfund, menade Suzanne Forslund som gjort TV-programmen om Freinetpedagogik "Lust att lära". Suzanne är från Kanada och var alltid så förundrad över vår vurm för temaarbeten. Jag förstår Lars-Åke. Jag till och med håller med Lars-Åke, men jag överger nog inte temaarbetet. När man går i utställningskorridoren på Freinetskolan Kastanjen och ser vad som växer fram på väggarna vartefter temat fortskrider, och iakttar små barn som talar med större barn om vad som står på skylten, känner i alla fall jag en tillfredsställelse i att tro att barnen får ihop en liten flik av världen.

Storheten i Lars-Åkes föreläsning är att han utmanar oss. Att få känna att vindlingarna i hjärnan aktiveras är bra. Att ifrågasätta är bra. Då kommer vi vidare. Då blir bilden av hamnen levande och vi ser den från olika perspektiv. Det är det som är kunskap. Det är då ett lärande sker.