En liten korridor omsveper mig med värme. Det är skönt och det luktar gott. Ja, det är ju matsalen till höger. Vi går in i skolans innekorridor. Glansiga ögon stirrar nyfiket på mig. Jag försöker att le artigt men fortsätter att gå. Hej, vem är du? - hörs det bakifrån. ”Jag heter Anna och ska vara på praktik här i några veckor”- hör jag mig själv säga. Ögonen lyser belåtet, ”Välkommen”, säger de. Korridoren är lång och smal. Det finns massor av målningar av eleverna på väggen. Men vänta lite, nu ser jag, alla målningar uttrycker mobbningstematiken och så finns det olika texter på dem också. ”Var och en behöver en kompis” står det på en av dem. Det gör vi verkligen, även när vi är vuxna, kommer det en tanke i huvudet. Soffor, bordtennis, soffor igen, böcker, massor med böcker och enskilda, lite gömda rum. Allt finns här för att eleverna ska trivas på skolan. Ja. Nu är vi framme. Det är i det klassrummet jag ska vara mest på min praktik.

Några veckor innan Freinetskolan Vandraren slog igen sina portar för alltid var Anna student  i en av klasserna.  Anna gick på det så kallade Basåret där utländska studenter kan gå för att under ett extra år bättra på sin svenska innan de börjar på lärarutbildningen eller studievägledarutbildningen.

Annas beskrivning berättar om en skola som kommit långt. Hennes arbete, där ovanstående text ingår, är en del av inledningen till hennes undersökning om konflikthantering som hon gjorde på Vandraren. Anna var mycket imponerad. Lärarnas professionella hållning och djupa kunskaper om hur man skapar sammanhållning, solidaritet och vänskap i klasserna ledde till att eleverna lärde sig att hantera konflikter så att det leder till växande.

Jag har följt Vandraren redan på visionsstadiet. Några lärare från en skola i Rissne hörde av sig till Freinetskolan Kastanjen en dag. Kunde de få komma ut och besöka Kastanjen, undrade man? Klart de fick!  Snart fann jag mig sittande i den blivande rektorn Anita Roneys lilla kök på söder. Här drogs riktlinjer och skapades visioner. Sedan gick det fort. Plötsligt fanns lokaler i Hallonbergen.  Visserligen var de inte idealiska men man kunde i alla fall starta. Många små underverk skedde dock i de lokalerna. Konstigt nog har Sundbybergs kommun aldrig förstått betydelsen av Vandrarens insatser. Under alla år har de arbetat i motvind. De har förhandlat, förklarat och försvarat! Sällan har de fått den uppskattning de varit värda.

Nu har man lagt ner skolan. Det är ett mycket sorgligt beslut. Mest för Sundbybergs kommun skulle jag vilja påstå. Tänk om man förstått vilken fin reklam Vandraren hade varit för kommunen? Tänk om man förstått att utan Vandrarens insatser för många barn som behövt mer, hade man haft mycket större kostnader för kommunens skattebetalare. Tänk om man skrivit i kommunens slogan ”Sundbyberg- kommunen där alla skolblommor får blomma”. Då hade kanske inte elever flytt till Solna och Stockholm! Då hade det kanske ha varit ”fint” att gå i skola i Sundbyberg!

Efter några slitsamma år i Hallonbergen flyttade Vandraren till nya fräscha lokaler i Rissne där de förblev tills de kände sig tvungna att ge upp. Det blev för tungt. Det blev för tufft. En chockhöjning av hyran för lokalerna blev för mycket.  Men innan dess var skolan en trygg miljö för massor av barn. Här skedde bra undervisning. Här sprakade kreativiteten. Vandraren blev många barns trygghet bland engagerad personal som uppskattade den mångkulturella blandning som blev Vandrarens signum.

Tack alla ni fantastiska pedagoger och administratörer som arbetat på Vandraren genom åren. Ni kan stolta vandra vidare nu till skolor och verksamheter som förstår att uppskatta er efter ert värde.

Inger Nordheden