Sommaren 2024 trodde vi att Ridef skulle fungera fint precis i anslutning till skolstarten. Till vår stora förvåning skulle vi börja arbeta flera dagar tidigare än brukligt. Vi skulle inte kunna stanna till slutet av Ridef. Inte så miljövänligt för en så lång resa. Då kom tanken upp att vi skulle anmäla oss även till Pre-Ridef. På programmet fanns en hel del konst och historia, vilket kändes gediget och intressant.

Under Pre-Ridef skulle vi bo i Mexico-City. Ett av världens största städer och, som det skulle visa sig, en stad med stora kontraster. Det första som hände när jag och mina arbetskamrater Susanne och Alka landade, var att Susanne blev intagen till kontroll hos immigrationsmyndigheterna. Hon fick lämna telefonen ifrån sig och för oss två som väntade utanför blev det en oviss väntan. Kommer hon någonsin ut? Men efter en och en halv timme och hundra frågor senare om vad hon ska göra i Mexiko kom hon. Vi kunde kontakta boendet om att vi gärna kommer dit för att sova några timmar. Värden var sedan väldigt hjälpsam och skjutsade oss in till centrum så vi kunde ansluta till övriga Pre-Ridefare.

Maria och Haide ur den mexikanska rörelsen var på plats för att möta oss och vi kunde installera oss på hotellet invid det historiska centrumet av staden. Eftersom det ännu var en dag kvar till programmet på Pre-Ridef hade vi bokat in ett besök på Frida Kahlos hus. Haide som var van vid stadens hetsiga trafik skjutsade oss dit. I det knallblå huset som vi besökte fanns det inte så många av konstverken att se som jag trott, utan det var hennes och hennes mans Diego Riveras hem. Däremot berättade guiden mycket om Frida Kahlos liv. Omtumlad och fascinerad var känslan efter det besöket.



På kvällen träffade vi de övriga deltagarna på Pre-Ridef. De kom från Belgien, Italien, Tyskland, Frankrike och Brasilien. Några av dem hade deltagit på tidigare Ridef och var bekanta. Den första Pre-Ridefutfärden gick till Teotihuacán. Ett av Mexikos största pyramidområden ca 40 km nordost om staden. För mig har pyramider alltid förknippats med Egypten. Men det finns verkligen många fler i Mexiko. Dessa pyramider är inte byggda som gravmonument utan som platser för ceremonier. Just de här i Teotihuacan finns med på Unescos världsarvslista. Det blev en lång dag med många trappor att gå upp och ner. Vissa av trapporna var en riktig utmaning. De största pyramiderna sol- och månpyramiden fick man inte klättra upp på. Och helt ärligt så är jag glad för det, för det hade nog blivit lite för tufft. Solpyramiden räknas till världens tredje största och vakten uppe på toppen hade nog bra benmuskler.



Dag två var vikt åt mer arkeologi. Då var vi på besök på nationella muséet för antropologi i Mexico City. Det är ett STORT museum med föremål från ursprungsbefolkningarna. Ett av de mest kända är solens sten som är en kalendersten från Aztekerna. Mayafolket fanns också representerat men det fanns även rum för zapotecerna, mixtekerna, huicholerna och många andra. Trots att vi var på plats en hel dag så lyckades vi inte besöka övervåningen av de två våningarna som fanns. Texterna vid montrarna var på spanska och som icke spanskatalande så tackar jag för uppfinningar som Google translate som fick gå varm. Efter denna dag med massor av kunskap fick vi Elena från Madrid att guida oss på ett besök till ett churros chocolateria. Vi hade passerat den långa kön tidigare och undrat vad som händer där. Det var helt enkelt ett väldigt populärt ställe. Jag är inte expert på churros men de var goda och rejäla i storlek.

Den tredje dagen började på ett muralmålningsmuseum. Den innehöll endast en målning av Diego Rivera, som för mig till denna dag bara var känd som Frida Kahlos inte särskilt trevliga man. Så klart skulle målningen vara stor, det var ju en mural, men att den hade så mycket detaljer att titta på det hade jag inte förstått. En timme fick vi på oss och en i gruppen förklarade vad vi såg. Det var mycket av Mexikos historia, kultur samt politik och i mitten Diego och Frida. Efteråt har jag fått ta reda på mer kring detaljerna för på en timme hanns det inte med. Nu förstod jag att Diego hade fler sidor än det som framkommit vid det blå huset. Gruppen fortsatte att se på byggnaden Bellas Artes, ett kulturhus med konst och musik för att sedan gå vidare till posthuset. Bägge dessa var byggda i italiensk stil. Två mycket vackra byggnader.


I posthuset råkade vi ut för en incident som påminde om att allt i denna stad inte är frid och fröjd. En man som ville uppträda för oss på något sätt försökte få kontakt. Polisen inne i byggnaden reagerade knappt men utifrån kom det kvickt tre yngre män. En av dem hann måtta en spark mot mannen som pockat på vår uppmärksamhet. Sparken träffade inte eftersom mannen hann springa iväg och försvinna utom sikte, så som jag upplevde, i blixtens hastighet. Allt var över på en sekund och lämnade mig med en undran om vad det var jag just sett. Hade det ens hänt? Maria, vår ledare under Pre-Ridef berättade att det svåraste i staden är fattigdomen. Vi såg uteliggare och kunde se de tätbyggda områdena utanför staden när vi passerade. De stora skillnaderna mellan fattiga och rika gjorde sig påminda. Det var många poliser på gatorna och de var tungt beväpnade. De bevakade till exempel utanför kulturhuset och avvisade några som de tyckte inte skulle vara där.


Från posthuset gick vi vidare med gruppen och kom fram till en kyrka. Framför den såg vi en grupp ur ursprungsbefolkningen dansande en dans som symboliskt skulle få kyrkan att rasa. Det skulle strax öppna en mässa för ursprungsbefolkningen på det stora torget vid de äldsta ruinerna av staden Mexico City. Mängder av människor var samlade där och kravallpoliser. Men vi vandrade nu vidare till ett lunchställe en bit bort. Maten som jag läst om som skulle vara så god lös faktiskt med sin frånvaro under dessa dagar i staden. Det var mest mosade svarta bönor utan särskilt mycket kryddning. Så minns jag stadens mat nu i efterhand. Dock ska jag inte klaga över det, de andra intrycken räcker gott och väl till att balansera upp.

Jag och Alka ville se staden lite mer från ovan. Alldeles nära hotellet fanns en hög byggnad Torre Latinoamericana. Vår värd från första boendet hade berättat att det fanns ett café i tornet. Dit styrde vi oss, Alka och jag. På bottenvåningen erbjöds vi utsiktsvåningen med inträdesavgift. Men vi ville till kaféet en våning under. Det var inte så skyltat men visst fanns det och en bemannad hiss tog upp oss. Med varsin kopp gott kaffe kunde vi gå runt och spana in utsikten mot staden. Vi såg inte hela men ganska långt. Väl värt ett besök tyckte vi.

Stadens butiker är grupperade efter vad de säljer. Vårt hotell, alldeles vid det historiska centrumet sålde ljudanläggningar. Under dagtid var där ett öronbedövande väsen då den ena butiken efter den andra ville visa upp just sina högtalare och musiken ekade ut på gatan. Något kvarter bort såldes det instrument. Fullt med gitarrer hängde i skyltfönstren. Vi hann inte se så många fler försäljningsområden då vår tid i staden var närapå slut. Jag och Alka testade att gå in i en port vid gatan som ledde in under vårt kvarter. Vi kom till en labyrint med ytterligare butiker där det såldes allt möjligt elektroniskt. Efter ett tag vände vi tillbaks och hade vi inte gjort det skulle vi väl virra rund där än idag. Kommande morgon var det dags att kliva på bussen för resan till Oaxaca där Ridef väntade på oss. Det var väldigt spännande att delta på Pre-Ridef. Ett stort tack till organisatörerna, ingen nämnd och ingen glömd.