Jag tror inte på slumpen. Nyligen såg jag en dödsannons i DN över Karin Körner Loeld. Karin var en engagerad Freinetlärare av den riktiga sorten. Inte den gamla sorten utan just den riktiga sorten. När Freinetrörelsen KAP gav ut vår första tryckta bok ”En bok om Arbetets Pedagogik” i slutet av sjuttiotalet, var Karin en av författarna. Hon hade varit i Frankrike och träffat aktiva Freinetlärare där och i boken beskriver hon organisation och uppbyggnad av den internationella Freinetrörelsen. Karin var gift med konstnären Lars Olov Loeld och genom hans möjlighet att hyra en lägenhet för svenska konstnärer i Paris, tillbringade hon och Lars Olov mycket tid där.
Jag var en av medarbetarna i pappersutgåvan av Kaprifol under massor med år och har ett antal tidningsboxar med gamla exemplar av tidskriften i min bokhylla. Jag visste att Karin då och då skrev artiklar i Kaprifol så jag sträckte mig efter en av tidskriftsboxarna för att försöka leta reda på någon artikel. Den första (jag lovar) jag fick tag på var nummer 1 1984. Där hade Karin skrivit en artikel om systerskoleverksamhet mellan hennes skola Finningeskolan i Strängnäs och en skola i Indien. Jag bestämde mig för att ringa till hennes man för att höra om han ville se artikeln och dessutom gav mig tillåtelse att publicera den i Kaprifol men också att ta kontakt med Finningeskolan för att fråga dem om de var intresserade att ta del av vad en tidigare lärare sysslat med på åttiotalet. Han blev glatt överraskad och gav mig så klart tillåtelse. Jag bad honom då att leta reda på någon bild av Karin vilket han lovade att göra. Sedan ringde jag till Finningeskolan och fick genast ta på rektor Carina Tinker som blev nästan stum när jag berättade mitt ärende.
”Det är helt otroligt men vi firar 40-årsjubileum detta läsår och nästa tisdag ska vi ha öppet hus där vi presenterar en del av Finningeskolans historia genom en utställning. Vi har tagit kontakt med lärare som arbetat hos oss men strukit Karins namn när vi fick reda på att hon dött”.
Rektorn blev i eld och lågor och sa att de självklart vill ha artikeln och gärna en bild på Karin också. Så kom det sig att jag träffade Lars Olov i hans och Karins fantastiska kulturhus på en kullerstensgränd i Strängnäs för att under en kort stund få höra lite om Karin och hennes engagemang för skolan i allmänhet och för Freinetrörelsen i synnerhet. Han hade letat reda på två fina foton som jag fick. Den svartvita bilden är från en av KAP:s återkommande sommarveckor; denna gång i Nordmarka i Norge år 1982. Nu finns Karins text och de fina bilderna där de hör hemma; på Finningeskolan i Strängnäs. Och som sagt. Jag tror inte på slumpen. Karin blev 91 år gammal.
PS. Lars Olov lovade att leta reda på texter som barnen skrivit och som trycktes pp det tryckeri som Karin hade i sin klass men även på annat material från Karins långa lärargärning, så fortsättning följer.DS
Historien om snöbollen som växte
Det hela började med en ganska obetydlig händelse som dock var ett led i ett större tema om man så vill, som i sin tur ledde till en ganska omfattande verksamhet, som blivit ett viktigt inslag i vår skolas arbete. Det är ungefär som när man gör en snögubbe. Mer och mer snö fastnar och den blir till slut enorm, så att flera stycken måste hjälpas åt med den. Jag hoppas att likheten slutar där. Stora snöbollar har ju en benägenhet att brista eller bli för otympliga och omöjliga att rubba.
Så här började det:
I den tvåparallelliga skola, där jag jobbar bestämde vi att under hösten 1982 genomföra ett projekt. U-landsproblematik och fredsfrågor är kopplade till varandra, och vi beslöt därför att börja med det förstnämnda. Vi var överens om att det inte ger så mycket att tala om u-landsproblem och beslöt därför att genomföra det så kallade U-landsspelet, som väl är bekant för alla lärare vid det här laget. Ungdomens Röda Kors har konsulenter som hjälpte oss med detta gratis, och dessutom hade vi hjälp av föräldrar.
Vid lunchen den dagen serverades god mat till alla som haft turen att dra en i-landslott och vatten och ris på golvet till de som haft oturen att hamna i u-land. Vi var inställda på våldsamma reaktioner, och de uteblev inte heller. En del barn, som i vanliga fall sitter och petar i skolmaten, sprang den dagen hem och åt. Efteråt ”rasade” en debatt i ortspressen.
- Är det verkligen försvarligt att barn i vårt välfärdssamhälle får svälta en hel dag?
var det till exempel någon som skrev.
De flesta föräldrar var emellertid positiva och förstod våra avsikter. Det gjorde faktiskt barnen också när den värsta ilska lagt sig och vi talade igenom allt som hänt och relaterat det i förhållanden i u-länder. En pojke i min klass uttryckte det så här:
Jag kände mig arg
och hjälplös och liten
och besviken
Jag kände mig utsparkad
och var fattig.
Hade jag tur så fick jag l
lite poäng.
De rika var malliga
och de var stora
och starka och överlägsna
och de var snåla
och orättvisa.
Jag har vetat allt som jag lärde mig
Men jag har aldrig känt
hur det är att vara fattig.
Så småningom började barnen fråga om det måste vara så här orättvist och om vi inte skulle kunna göra någonting. Vi den tiden stod det om Systerskolor i Kaprifol. Jag tog kontakt med Åke Sandin, som lovade att komma till oss och berätta om sina erfarenheter av systerskoleverksamhet i Indien. Jag talade med mina kollegor, och vi talade med barnen, och i februari 1983 kom Åke och Monica från Tyresö och visade bilder från Indien och berättade om arbetet med systerskolor, och hur vi skulle bära oss åt om vi var intresserade art börja.
Mot slutet av vårterminen hade vi resonerat färdigt och bestämt oss för att ta kontakt med Indiens kontaktman, som Åke givit oss adressen till. Två klasser satte direkt igång med basarer, som blev roliga och inkomstbringande tillställningar, cirka 2000 kronor. Till föräldrarna skrev vi ett brev och förklarade avsikten med U-landsdagen, fredstemat och till slut systerskoleverksamheten. Innan jag fortsätter måste jag kanske berätta att vårt fredsarbete pågick under så gott som hela höstterminen och avslutade med en samling för hela skolan i gympasalen, där vi sjöng och spelade pjäser. I början av höstterminen 1983 fick vi ett trevligt brev från rektorn i den indiska skolan plus en massa information om skolan och byn.
Vi samlade alla barnen till stormöte och berättade om brevet. En systerskolekommitté bildades med elever från årskurs 4-6 samt två lärare. En engelsktalande elev i årskurs 6 har översatt brevet och en annan klass har gjort en utställning om den indiska skolan efter den information vi fått. Elever i årskurs 6 har också skrivit brev till Indien och berättat om Strängnäs, om skolan och om hur svenska barn lever. Brevet gick ut på ”remiss” till alla klasser och innehållet diskuterades sedan på stormötet. Brevet omarbetades efter den kritik som framförts. Stormötet har vi fortfarande men nu handlar det inte bara om systerskoleverksamhet utan också om andra angelägna saker. Varje gång ansvarar en klass för underhållningen.
Nu har arbetet kommit igång och barnen har haft en massa aktiviteter för sig. Disco, basarer, tipspromenader, Luciafester med mera. Antagligen har det blivit för mycket. Det finns ju gränser för hur mycket invånarna i bostadsområdet orkar med. Men vi ville inte dämpa barnens entusiasm, och de har faktiskt samlat in 8000 kronor på bara den här tiden. Mina ettor har tillverkat julkort och sålt. I förra veckan gjorde de dagsverken i sitt eget hem. Föräldrarna kom överens om att 10 kronor kunde vara en skälig lön. Barnen fick i läxa den veckan att skriva eller rita dagbok och berätta om vad de gjort. Just nu håller vi på att göra en sagobok, som ska säljas. Vi håller hela tiden på att det som tillverkas eller framförs ska hålla hög kvalitet.
Tack vare systerskoleverksamheten har Strängnäs fått möjlighet att skicka deltagare till det u-landsseminarium, som arrangeras av Ekerö Skolstyrelse i samband med SIDA och Tyresö u-lands- och fredsförening. En mellanstadielärare och jag är tyvärr de enda som får åka på denna intressanta kurs. För några veckor sedan läste vi i ortspressen att en son till Mahatma Gandhi (vår indiska skola har fått sitt namn efter hans hustru) var på besök i Strängnäs för att besöka indiska adoptivbarn. Vi bad honom komma till Finningeskolan. I 40 minuter talade han mycket lågmält om sin farfar och om förhållanden i Indien och tolkades till svenska. Sedan visade han diabilder, och barnen var hela tiden koncentrerade. När vi började med stormöten bestämde vi att vi absolut inte kunde hålla på mer än 20 minuter, för vi trodde inte att barnen orkade sitta längre. Nu satt de i en timme.
Systerskolekommittén sammanträder regelbundet och det senaste förslaget är att vi ska göra en skoltidning och anordna ”öppet hus” någon lördag till hösten. Det började alltså med Fredstemat och U-landsdagen, som resulterade i ett u-landsengagemang, som ledde till en gemensamhetsskapande verksamhet för skolan och området, som i sin tur krävde en viss organisation i form av kommittéer och stormöten och till sist u-lansseminariet. Större ska nog inte ”snöbollen” bli men stabilare i sin form kanske.
Karin Körner Loeld
Finningeskolan Strängnäs
