Under nästan tio år anordnade Lärarhögskolan i Stockholm en kurs som kallades Pedagogisk Mångfald. Det var ett samarbetsprojekt mellan Freinetrörelsen, Montessorirörelsen, Waldorfrörelsen, Reggio Emiliarörelsen och Science Centerrörelsen. Kursen var på 15 hp där varje pedagogik hade 2,5 hp till sitt förfogande. Kursen var oerhört uppskattad och startade varje termin. Det var roliga och spännande år där vi pedagoger som ansvarade för kursen träffades regelbundet för att ta del av varandras tankar om de markörer som vi menade representerade vår pedagogik. Det var samtal som stod Sokratiska samtal nära! Vi jämförde hur vi såg på barn, elever, läsinlärning, NO-undervisning, bild, rörelse och en massa annat. Jag älskade dessa möten och de samtalen. Jag fick tillfälle att skärpa mina argument vad gäller Freinetpedagogiken och jag fick många influenser från de andra.

När sedan Lärarhögskolan gick upp i Stockholms universitet lades kursen er. En person på en institution (som inte alls hade med lärarutbildning att göra) hade fått för sig att Waldorfpedagogiken inte hörde hemma på universitetet (trots att Waldorflärarstudenter under många år gått på kurserna inom det allmänna utbildningsområdet för att få behörighet även inom grundskolan). Trots gruppens högljudda protester bl a i medierna stängdes Waldorf ute och vi fick lägga ner kursen och vi förlorade kontakten i vår lärargrupp.

För två år sedan bildades Idéburna skolors riksförbund, där Mimers rektor Anneli Vossman Strömberg är medlem i styrelsen förresten. Jag kontaktades för att delta i ett seminarium under förra årets Almedalsvecka och träffade då representanter för Montessori och Waldorf igen. Förra året var inte seminariet särskilt välbesökt men då var det å andra sidan inget valår!

I år var det därför skillnad. På onsdagen anordnade vi tre pedagogiska riktningar en sorts workshop med små utställningar. Vi höll till på Waldorfförskolan Karlavagnen. Jag hade plockat ihop en del elevmaterial och gjort en liten utställning om vad jag ville framhålla inom Freinetpedagogiken. Den blev ganska bra tycker jag.

Montessori hade plockat med sig sitt typiska material bestående av pussel och pärlor  och Waldorf hade färgat ull och små dockor som representerade några av de sagor som pedagogerna brukade berätta för barnen.

När man kommer till en Waldorfskola vet man på en gång att man är på en Waldorfskola. Redan själva huset avslöjar det. De har tydliga Waldorfmarkörer!

När man kommer in i ett Montessoriklassrum vet man på en gång att man är i en Montessoriklass. Materialet avslöjar det. De har tydliga Montessorimarkörer!

Sedan jag blev ordförande i Frenetrörelsen har jag besökt alla Freinetförskolor och skolor. Ibland har jag hittar Freinetmarkörer. Det har då varit skyltar med texten ”Jag föreslår”, ”Jag kritiserar” och ”Jag berömmer”. Det kan ha varit väggtidningar som berättat om klassens liv. Det kan ha varit en stor bok med träpärmar som kallats just ”Klassens Liv”. Det kan ha varit texter som berättat om fadderverksamhet. Det kan ha varit utställningar som skvallrat om skolans pågående tema. Det kan ha varit välkomstinformation som berättat om att här försiggår Freinetpedagogik och det kan ha varit vackra bilder i fina ramar.

På senare år har jag saknat en del av dessa markörer. Jag skulle vilja ha lite tankar från er om huruvida vi har några Freinetmarkörer. Kanske har de ändrats och är andra nu när vi skriver 2014? Är det viktigt att man förstår, när man kommer till en Freinetförskola eller skola, att det här bedrivs Freinetpedagogik? Hur syns det i så fall?

Inger