Dags för en ungdomsvänlig gymnasieskola

Regeringen vill ändra om gymnasieskolan, och det nya utseendet skall levereras under de kommande åren. Ämneskunskaper och mer pluggande har utlovats. Med andra ord vill regeringen göra gymnasiet ännu meningslösare och ännu fientligare mot dem som gymnasiet tvärtom borde tjäna – ungdomarna. Oppositionspartierna håller med eller tiger.
Vad ”utbildning” egentligen borde innebära och vad ”skola” egentligen är för något diskuteras aldrig. Att utbildning är lika med ”bokbildning” och att skolan måste se ut som den alltid ha gjort ifrågasätter ingen. Vad som verkligen är viktigt i barns och ungdomars utveckling och liv anses inte vara skolans sak. Skolan ska ge ämneskunskaper. Det är utgångspunkten. För så har det ju alltid varit, och då måste det alltid vara så. Eller?
Alla gymnasieskolor borde göras om till ett slags stora fritidsgårdar. Där skulle eleverna kunna läsa de vanliga skolämnena – om de ville! Förutom ämnena skulle eleverna kunna ägna sig åt det som de tycker om, det som de tycker är intressant eller på annat sätt stimulerande. Gymnasieskolorna skulle alltså så långt det går erbjuda möjlighet att sitta vid datorer, titta på film, träna idrott, avskilda utrymmen för hångel, läsa böcker, bidrag till resor o.s.v.
Eleverna skulle också kunna arbeta på vanliga arbetsplatser, men arbetet måste då helt ske på ungdomarnas villkor. De skulle själva få bestämma uppgifter, tider och ha möjlighet att hoppas mellan olika arbeten. Ansvar i arbetet skulle alltid tolkas till ungdomarnas fördel. Kort sagt: allt som gymnasieeleverna tyckte var roligt och stimulerande skulle de så långt som möjligt få ägna sig åt. Inga plikter eller tvång skulle få förekomma.
Betygen skulle ersättas av personliga planer eller mål. Exempel: varje vecka gör eleven upp vad han/hon vill ägna sig åt, vad som skulle vara utvecklande för honom/henne. Vid veckans slut berättar eleven vad han/hon gjort, t.ex. rest utomlands, umgåtts med pojk-/flickvännen, sett någon bra film, upptäckt något nytt i ett ”skolämne”, reparerat en bil o.s.v. Detta betygssystem skulle leda till explosionsartad personlig och social utveckling – en mänsklig utveckling! Naturligtvis borde det vara viktigare för gymnasieskolan att en elev under de tre åren lyckades hitta en pojk- eller flickvän, istället för att denne får godkänt i något oväsentligt ämne matte som historia, samhällskunskap eller svenska.
Är inte ämneskunskaper viktiga? Jo, men de tillhör hjärnan/huvudet, och de kunskaperna är värdelösa, om man inte har några kunskaper i själen/hjärtat. Alltså är själens kunskaper viktigare och måste byggas upp först, innan huvudets kunskaper blir nyttiga. Huvudets kunskaper är s.k. bokkunskaper eller pluggkunskaper som skolan alltid har sysslat med, och som regeringen vill förstärka. Meningslösheten i detta är uppenbar. Själens kunskaper kan inte byggas upp genom böcker utan genom upplevelser, intryck, jämnårigt umgänge och kärlek.
Vuxensamhället måste erkänna att skolan inte finns för att barn och ungdomar ska lära sig saker, utan för att vuxensamhället ska kunna kontrollera vad barn och ungdomar lär sig. Den unga människans läraktighet och nyfikenhet ör biologisk och sitter så djupt, att barn ungdomar skulle lära sig saker, även om dagens skola inte fanns. De skulle lära sig saker som de själva tycker är kul intressant och viktigt. Visserligen skulle de inte lära sig sånt som vuxensamhället anser är viktigt, men det är en helt annan sak.
Att gå från en ungdomsfientlig till en ungdomsvänlig gymnasieskola kommer tyvärr inte att ske över en natt. Få vuxna kommer att arbeta för en förändring. Lärare, politiker, rektorer och andra grupper av vuxna i samhället kommer ursinnigt att försvara den nuvarande gymnasieskolan, eftersom den kontrollerar ungdomarna och håller dem på plats. Att låta barn och ungdomar utvecklas fritt är vuxensamhällets värsta mardröm, och därför kan ungdomarna inte räkna med någon hjälp från vuxna. Istället måste ungdomarna själva föra kampen för att erövra skolan och göra den till en frizon från vuxensamhällets förtryck. Vi få vuxna som vill bistå dem måste göra det till hundra procent men också successivt kunna träda tillbaka, allt eftersom ungdomarnas landvinningar blir fler. Om vi vuxna kan göra detta, finns det alltid ett litet hopp om en ungdomsvänlig och mänsklig gymnasieskola.
David Nilsson
gymnasielärare, Visby