Idrotten är viktig, det vet alla idag och man försöker att inte skära ner på dessa värdefulla timmar längre. Tvärtom, många skolor inrättar olika idrottsprojekt och aldrig förr har det väl skapats så många skolor med idrottsprofiler som nu.
Detta är helt rätt tycker jag. Tyvärr ser man fortfarande ibland artiklar om skolor som föreslår tematisk idrottsundervisning, under en vecka eller två. Till exempel åker man till fjällen en vecka, eller besöker någon idrottshall under en kortare period för att introduceras i olika sporter och sen inget mer under hela läsåret. Detta är för mig helt obegripligt. Att ha tematisk idrottsundervisning är bra, men det ska pågå hela läsåret, med variation och helst varje dag om bara möjligt.
Att åka till fjällen en vecka önskar man att alla skolor kunde få ändå. Jag vet att detta är ett sätt att lösa lokalproblem som många friskolor tyvärr får, när de hyser in sig i andra lokaler än sådana som är byggda som skolor och då saknar egen idrottshall. Har man ingen egen hall kan man hyra; det kostar tid och pengar, det får det göra anser jag. Jag önskar att idrotten får en status på alla skolor som likvärdig vilket annat ämne som helst.
Jag hoppas att man inser vikten av ämnet som sådant men också att den bibehåller sin kvalitet t ex med kompetent personal. Som de flesta av oss vet, så är ju idrottslektionerna de mest olycksdrabbade stunderna under ett barns skoldag och för att göra dessa lektioner så riskfria som möjligt krävs det att idrottsläraren har erfarenhet av riskmoment och kan eliminera så mycket av dem som möjligt.
Att låta barnen spela fotboll eller skeppsbrott kan ju de flesta vuxna, men att förutse skaderisker och olyckor krävs erfarenhet och utbildning. Att veta hur redskap ska användas, kombineras och säkerställas är A och O för att minimera skador.
Jag har arbetat som idrottslärare på olika skolor i kommunen under ett antal år. Jag kan inte påstå att min reflektion är vetenskaplig på något vis men jag har dock erfarenhet från observationer observation under många år.
Jag tycker mig se att barnen överlag blivit klumpigare med åren. Det är sällan jag får elever som gör en kullerbytta frivilligt i år 7. För 15 år sedan gjorde även killarna kullebyttor och handstands. Idag är det endast ett par gymnasttjejer som frivilligt kastar sig på mattan. Inte för att kullerbyttor är det viktigaste men på något vis visar det bibehållen smidighet.
Jag har heller aldrig tidigare haft så många barn som har så ont. De har ont här och ont där. Till och med så ont att de måste avstå från idrotten eftersom någon oförstående läkare eller en förstående förälder skrivit på en lapp om befrielse. Tacka sjutton för att de har ont. Rör man inte på sig får man ont. Och rör man sedan på sig, får man ännu ondare.
Barn borde inte ens få träningsvärk, utan borde alltid vara så pass tränade att en ny rörelse inte ger någon smärta eller stelhet. Så är det inte idag. Många rör sig endast under sina idrottspass i skolan och det är på tok för lite. Idrotten i skolan ska introducera, väcka intresse för olika sätt att röra på sig och förhoppningsvis ge lite motion. Resten måste man sköta själv. Man kan inte förvänta sig att få bra kondition på ett eller två pass skolidrott i veckan.
Att utöva någon eller några sporter, att springa eller cykla, rida eller ”lajva” i skogen är allt lika givande. Så stor variation som möjligt i unga år ger en stark och smidig kropp och man ska akta sig att specialisera sig och bli ensidig för tidigt. Ensidig träning ger slitskador och att få slitskador redan som barn är naturligtvis helt fel. Därför tycker jag att det är bättre att barnen tränar och provar på olika sporter där man använder olika muskelgrupper och blir stark allround.
I dag är många engagerade i olika bollsporter som fotboll eller handboll. Fotboll är till exempel en ensidig och slitsam sport som har en hög skadefrekvens. Många idrottsläkare har ifrågasatt om flickor överhuvudtaget ska hålla på med den sporten då flickornas kroppar inte riktigt håller för de tuffa tacklingar och vridningar som kroppen får utstå under en match.
Jag har mött flera flickor som fått problem p g. a aktivt fotbollsspelande under barnaåren. Slitna knän eller fötter är de vanligaste skadorna. Kanske vore det bättre om flickorna vuxit färdigt innan de utsätter sig för all den påfrestning som fotboll ger. Eller att de varierar sin träning med andra sporter som bygger upp istället för att slita ner.
Vi vet också att många av våra barn och ungdomar blir allt mer överviktiga, men enligt senaste rapporter har de trots det fortfarande ganska bra kondition, hur nu det hänger ihop med tanke på hur lite många rör på sig idag.
Att våra barn och ungdomar sitter framför datorer och tv-spel vet vi också. De låter, de svettas och det går säkert åt en hel del energi när upphetsningen stiger i alla dessa spel som de tampas med, åtminstone tycks det så. Kan det vara det som ger kondition? Hög puls och flåsig andning. Vem vet! Medan vi vuxna rör på oss allt mer på Friskis och Svettis lämnar vi ofta barnen att sitta kvar hemma framför sina datorer och tv-spel.
Tänker vi på att vi inte ska stressa våra barn med alla möjliga sporter? Vi har ju hört om dessa stackars pojkar som spelar så mycket hockey så de inte hinner varken läsa sina läxor eller sova. Det är sant. Men det är inte själva aktiviteten i sig som är boven. Det är resorna, de sena kvällarna och cuperna. Varför måste man ha serier så långväga? När man vet att det finns åtta- tio fotbolls/hockeylag i samma årskull i en stad, varför då åka fem mil till en annan för att få mötas i en match. Varför läggs serierna så? Vore det inte både smartare och billigare att göra egna interna stads-serier? Då slipper man både resor och sena kvällar och barnen hinner med lite annat också. Av egen erfarenhet måste jag nog ändå säga att barn som rör på sig och ofta, presterar också bättre i skolan.
Många barn i dag är rent av lata, skulle jag vilja påstå och det är inte barnens fel. Det är vi vuxna som inte uppmuntrar eller tillåter dem att själva ta sig till diverse aktiviteter. Inte minns jag att vi blev skjutsade runt av våra föräldrar såsom vi skjutsar våra barn idag. Cykla eller gå, det fick man göra, i ur och skur. Trafiken var säkert inte lika tät, men nog fanns det bilar då också och inte hade vi lika många cykelvägar heller. Det var farligt att leva även då. Dessutom saknade vi hjälmar. De enda som man såg med hjälm på var ”gubbarna från motormännen” i sina svartvita smårutiga kaskar, inne i bilarna(oftast i en Volvo Amazon. Kommer ni ihåg dem?). Råkade se i mitt eget garage häromdagen. En parad av hjälmar. De tar upp all hyllplats som finns. Hockeyhjälmar, ridhjälmar, slalomhjälmar, skateboardhjälmar, snowboardhjälmar och cykelhjälmar av alla de slag.
Nu har många av landets golfklubbar infört golfhjälm på knattarna, vilket är absolut det bästa som hänt på hjälmfronten senare tid, tycker jag. Det är otroligt vilken kraft ett litet barn kan få på en klubba. Rent livsfarligt. Jag tycker faktiskt att också de vuxna borde ha något skydd på huvudet. Skulle man inte kunna uppfinna en allroundhjälm för alla dessa aktiviteter, åtminstone en kombihjälm för några av dem. Inget ont om hjälmar. Tvärtom, vi är jätteduktiga med användandet av dessa i Sverige och skallskadorna och dödsolyckorna har minskat, det vet vi.
Men i viss ålder sedan är det inte populärt att ha en hjälm längre. Tvingar vi på dem hjälmen, kanske vi hämmar själva cyklandet? Jag menar absolut inte att vi ska avskaffa hjälmarna, inte alls. Jag har bara svårt att få min trettonåring att sätta på sig en numera. Men inte förbjuder jag honom att cykla heller. Vad gör man?
Vad kan då skolan och förskolan göra för att stärka hemmen i att stimulera våra barn till att röra på sig? Jag tänker speciellt på våra skolgårdar och hur viktigt det är att vi inte tillrättalägger för mycket för våra barn. Klätterställningar och gungor i all ära, men nog tror jag det är bättre för både balans och själ att klättra i trän, stockar och rep i skogsmiljö än på platta klätterställningar där det inte finns någon chans till felsteg och återfinnande av balans. Har ni uppmärksammat hur svårt en del barn har att gå i skog och mark idag? Det beror inte på de vanliga sexårs/ trettonårs-storafötter -och händer längre. Jag tror det beror på att barnen är ovana att gå på ojämn mark. De gungar fram och släpar på benen, vana att gå på asfalt. Man måste lyfta på benen i en skog, annars ramlar man. (Har ni förresten sett killarna med hängbrallor försöka varva i brännboll..oj oj..!)
På något vis har jag ändå förtröstan trots allt. Vi har uppmärksammat problemen och hoppas att vi gemensamt kan bidra till att göra våra barns fritid och skoltid så aktiv och säker som möjligt. Varför inte skära ner en timme engelska och lägga till en i idrott rentav? De flesta barnen är otroligt duktiga i engelska idag, just från tv och alla spel och internet. De gör mycket bra ifrån sig på nationella proven som blir svårare och svårare för varje år. Kan vara en provocerande tanke kanske (men jag undervisar också i engelska, så här blev det redan en intern konflikt inom mig, men en tänkvärd tanke kanske).
I vårt nionde Mästarår på Mimer ingår det bl a att man kan få visa att man kan leda en grupp i en aktivitet som de komponerat ihop själv och jag måste säga att det är få som inte fixar det. Detta är en ganska stor del av idrotten hos oss, elever som leder en aktivitet. Vilken höjdare för dessa ungdomar att få känna glädjen i att bjuda på ett sådant inlärningstillfälle, för det är ju så att både ledaren och deltagaren förkovrar sig.
Här kan den mest osäkra känna sig duktig, bara han/hon är väl förberedd. Självklart sker detta under min handledning och mitt stöd. Eleven föreslår ett datum och en aktivitet som vi tillsammans går igenom för att lektionen ska bli så bra och givande för alla parter som möjligt. Första tillfället sker i år åtta om inte tidigare, sedan själva mästarprovet i år nio. Stämningen som råder är precis som vid en vanlig redovisning, i vilket annat ämne som helst, förutom att här står du inte i en talarstol med ivriga lyssnare, utan har en hel förväntansfull klass som du ska aktivera. Att få visa något du förberett och är inläst på är en fest för de flesta. Nu får de "glänsa" med sin specialitet, eller helt prova på någon annan aktivitet de aldrig tidigare mött. Valet ligger helt hos eleven och oftast blir det en sport eleven introducerar som denne är mer eller mindre "proffs" på, vilket jag också utnyttjar i min undervisning av vissa tekniker. Men ofta kan det bli en sport som någon länge varit sugen på att testa och gör ett försök.
Resultatet blir oftast mycket gott, men ibland så tillåter jag också några lärorika missar, utan att tillrättavisa, just för att effekten ska bli en lärdom. Till exempel när ett par elever gjort en hinderbana av värsta kalibern och säger att de ska börja med en uppvärmning på tio minuter ström löp-klättring, sedan tio minuters vila.
Ni som har kört en hinderbana vet ju att efter 1,5 minuter har mjölksyran satt stopp på vidare klättring och 80%av eleverna ligger i plågor. Då får vi ett ypperligt tillfälle att prata om vad som hände med våra kroppar när man går ut för hårt. Visserligen med en ordentlig träningsvärk som följd, men de flesta lärde sig något väldigt viktigt.
Nu får ni inte tro att alla lektioner är en plåga, inte alls! Jag ser glada barn som kommer till idrotten och vågar röra på sig, för de vet, att är jag schysst mot mina kompisar som leder, får jag också glada kompisar som ställer upp när jag själv står på tur. Detta är ett mycket viktigt inslag i lärandet. Att visa respekt för sina kamrater, i alla situationer. Då blir skolan en trygg plats att inhämta kunskap.
Nu är det är ju inte meningen att alla ska bli s.k. ”sportfånar”(namnet i sig har alltid haft en positiv klang i mina öron, jag har alltid varit stolt att få bära det därför att ordet ”sport” har en uppgraderande verkan på ordet” fåne” tycker jag.) Men jag tror och hoppas att våra barn ska känna samma glädje i en träningslokal som jag alltid gjort. Det ska vara kul att röra på sig.
I slutändan är det ju meningen att våra barn, när de lämnar oss på Mimer, och andra skolor, ska känna sin kropp så pass väl att de ska veta hur just den mår bra. De ska kunna fortsätta med sina aktiviteter, för nu har det fått färdigheterna. De ska kunna välja och prova vidare och förhoppningsvis fått rörelse som en livsstil, en del av vardagen.
Bara några funderingar, i sommarhettan.
Artikeln publicerades första gången i Kaprifol på nätet (KAP:s hemsida) i januari 2003
