Nu är Suzanne Osten död. Det är så sorgligt. Jag kommer ihåg när jag hämtade upp henne utanför Unga Klara för färd mot Barnens ö på Väddö. Freinetrörelsen samlades där för årsmöte och workshops år 2011. Vi skulle också dela ut Open Mindspriset och Suzanne Osten följde gladeligen med för att ta emot priset. Under två timmar ut till Barnens ö och två timmar tillbaka dagen efter, pratade vi oavbrutet. Hon berättade om sin knepiga och jobbiga barndom med en psykiskt sjuk mamma och om varför hon arbetade för barnens upprättelse. Hon trodde på barnet. Barnet var så kompetent, menade hon och blev glad när jag berättade att Celestin Freinet också menade att barnet var kompetent. Under våra samtal blev hon mer och mer fascinerad av Freinet och hans liv och gärningar.

Vid middagen på kvällen höll hon ett tacktal där hon framhävde just detta med barnet och att ta barn på allvar. Jag minns det som ett starkt tal av en stark människa och personlighet. Efter maten dansade vi. Suzanne svepte runt i dansen tillsammans med alla härliga freinetpedagoger. Hon var full av energi och livsglädje.

Under många år hade jag följt henne genom Unga Klara och de gripande teaterpjäser som hon satt upp. Särskilt minns jag en som handlade om barn som hade föräldrar som missbrukade alkohol eller droger. Lärare som hade anmält sin klass att se föreställningen blev inbjudna till en kvällsföreställning några dagar innan pjäsen hade premiär. Någon lärare var tveksam till att ta sin klass till teatern eftersom det kanske fanns barn i klassen som hade någon hemma med alkoholproblem och skulle då bli ledsen av att se det på scenen.  ”Problemet är att barnet har en förälder som missbrukar. Problemet är inte att se pjäsen och prata om den”, svarade Suzanne då. Jag har tänkt mycket på det efteråt. Kanske kan just att sätta ord på sin ledsnad öppna upp för något bra? Kanske slipper då barnet gömma sina känslor hela tiden? Det var sådana frågor Suzanne sysslade med.

Mitt starkaste minne gällande Suzanne Osten är ändå ”Jösses flickor” på sjuttiotalet. Jag har sett pjäsen både i Stockholm och Göteborg och jag kan texten till de flesta sångerna. Mäktigt. Revolutionerande. Viktigt! Vilken tur att hon funnits!