Seminariet inleddes av skolläkaren Åse Victorin, som pratade om hur barns hjärnor utvecklas och varnade då för för mycket (om något) skärmanvändande för små barn. Hon efterlyste en tydlig skärmpolicy på varje förskola och skola, där undertexten var att inte alls hålla på med skärmar på förskolan. Hon antydde att för mycket skärmtid skulle kunna ge upphov till empatistörning, som inte gick att reparera. Åse Victorin vände sig mycket till de politiker som fanns med på seminariet och menade att nu måste de agera så att inte en hel generation gick förlorad.

Näste talare var Ruhi Tyson. Han var nybliven doktor i pedagogik och talade om ”Kunskap genom handen”.Hans lilla miniföreläsning handlade om vikten av att all inlärning borde få vara erfarenhetsbaserad, vilket betyder att om man läser om geografi, så måste man, för att kunna lära sig på djupet, få gå ut i naturen och upptäcka rullstensåsar och förkastningsbranter innan man gick in och läste om det i klassrummet (eller varför inte även läsa i naturen, menade han). Hela hans framtoning var befriande, särskilt när han tog fram en burk med bladguld på slutet (han är nämligen bokbindare i bottet) och gned in bladguld i handflatan och visade att guldet försvann in i kroppen! Väldigt häftigt!

Sedan var det de olika pedagogiska riktningarnas tur. Montessori och Waldorf talade om lekens betydelse medan jag ville betona att Freinetpedagogiken inte var så negativt inställda till digitalisering, som Åse Victorin gav uttryck för. Nedan kan ni läsa vad jag sade:

Min man var psykolog. Han arbetade länge med narkomaner.  Ibland var han trött och uppgiven och jag undrade då om det verkligen på allvar gick att bota en narkoman. Han tittade då lite konstigt på mig och sa att om han inte trodde det skulle ju allt hans arbete vara förgäves. Han hjälpte många narkomaner kan jag avslöja. På samma sätt resonerar nog många som arbetar med barn som av någon anledning störts tidigt i sin utveckling. De menar att det måste gå att förändra till det bättre. Allt annat vore mot tankar om mänsklig utveckling.

Årets tema är "Leken, kreativit skapande och digitalisering". Jag har koncentrerat mig på digitalisering.  Inom Freinetrörelsen menar vi att det är viktigt att ta kommandot över det digitala innehållet. Celestin Freinet som levde mellan 1896-1966 var nämligen en teknikfreak av stora mått. I sin bok ”För folkets skola” återkommer han gång på gång till vikten av att ta vara på den tekniska utveckling som han skönjer med filmens och TV:ns intåg i skolvärlden. Föga kunde han ana det vi numera vet och som så härligt uttrycktes av min kompis Lenas barnbarn häromsistens. Lena berättade nämligen för sitt barnbarn att när hon, Lena, var liten hade man inte ens TV. Barnbarnet såg frågande ut och utbrast då att ”Såg man på TV i mobiltelefonen då?”

Jag tänker att Freinet skulle tycka att det var rimligt att hjälpa barn att förstå den verklighet som omger dem och att digitala verktyg är en del av den verkligheten, vad vi än tycker om det.

Jag vill ta ett exempel på hur man kan arbeta med empatistärkande aktiviteter via mediakunskap och digitala verktyg i förskola och skola.

En lärare på Freinetskolan Kastanjen i norra Botkyrka inledde ett samarbete med en skola i Gaza på Västbanken.  Man bestämde att göra animerade filmer tillsammans.

Gaza-projektet handlade om att få förståelse för varandras vardag. För lärarna och barnen i Gaza var det viktigt att få fram att det finns ett vardagsliv, en normalitet mitt i det krig som då pågick och ett sätt för de svenska barnen att sätta sig in i hur det kan vara att leva där. Barnen i Gaza gjorde ett filmmanus och barnen på Kastanjen översatte manuset till filmscener.

De svenska barnen blev ledda in i en värld med stränga lärare och med mammor som alla bar nicab. Det blev fina små filmer där de svenska barnen verkligen bemödade sig om att tillverka figurer så att det skulle bli så trovärdigt och framför allt så värdigt som möjligt. Jag uppfattar detta som ett exempel på att just de tekniska framstegen hjälper, snarare än hindrar, den empatiska förmågan hos små barn.

Mediepedagogiken stödjer sig på det som psykologen och forskaren Roger Säljö kallar att mediera kunskap och att på så sätt utveckla, utforska och bygga sin identitet. Att sätta sig in i andra människors liv, genom att skapa en film där de ska tolka och känna det som karaktärerna de skapar känner, är otvivelaktigt empatistärkande.

Det handlar ju också om att avdramatisera tekniken och förstå vad som ligger bakom läskiga effekter och coola klipp, och förstå att de själva kan skapa sådant om de får träna.

I Freinetrörelsen menar vi att det om att bilder och rörlig bild och inte minst datorspel, är en oundviklig del av barnens vardag. Vi måste lära dem att läsa och tolka bilder och göra det språket till sitt, om de ska förstå världen. Om datorspel gör dem empatistörda, måste vi träna upp den empatiska förmågan på andra sätt och jobba med förståelsen av tekniken bakom, annars blir det ju enbart konsumenter utan att reflektera över vad de konsumerar.

På Kastanjen arbetar vi med ett stort mått av fadderverksamhet där stora barn lär mindre barn. Via Ipads bygger de tillsammans upp små historier om troll och annat roligt, något som självklart föregåtts av flera utflykter i vår så kallade Björnskog, där allt kan hända. I den stora kojan, som barnen på Fritids byggt, kommer alla berättelser till. Sedan går man hem till förskolan och ritar bilder och får hjälp av skolbarnen med att skriva texter. Sedan gör man film på Ipadsen tillsammans.  För förskolebarnen blir det ett sätt att uttrycka leken i andra former och för skolbarnen ett sätt att få vara lite mer barn än de normalt tycker sig ha mod att vara tillsammans med jämnåriga.