Att lära om forntiden kan innebära att gräva där du står, både för barnen och dig som pedagog.
Under vårterminen har min klass arbetat med historia. Tidsperioden började med big-bang och kommer nog till sommaren hamna på järnåldern så som det är tänkt. I Göteborg finns ett fint stadsmuseum med lektioner om forntiden. Lektionerna släpps för bokning vid ett bestämt klockslag första dagen efter terminsstart. Eftersom dessa lektioner är så populära försöker alla skolor ringa samtidigt. Många gånger bokas lektionerna upp när man tittar i kalendern efter ett lämpligt datum, precis framför näsan på en. Det har hänt att vi blivit utan det eftertraktade besöket.
Som tur är finns det flera fornfynd i skolans närområde, vilket underlättar arbetssättet ”gräv där du står”. Under den värsta stenåldersperioden har jag upptäckt att det sker bokstavligen. I jakt på flinta gräver barnen,till kollegornas bedrövelse, upp de små jordfickor som finns uppe på bergknallen på skolgården. Ofta hittar de skärvor där, men de flesta bitar kommer troligen från tidigare klassers flintahackande.
I närskogen finns ett bronsåldersröse som brukar ingå som besöksmål. Ibland har jag också marscherat med de undrande barnen långt in i skogen till resterna av en hällkista från stenåldern eller till resterna av en fornborg. Min entusiasm för dessa, till synes på måfå, liggande stenar har inte riktigt gått att föra över på eleverna. För dem har det sett ut som vilka stenar som helst. I våras avstod jag från de mest långsökta fynden. Eleverna blev genuint intresserade av den ristning som finns alldeles bredvid skolan. Barnen kan tydligt se att den föreställer två båtar och en cirkel med ett kryss i och borde gissningsvis vara från bronsåldern. Konstigt nog finns ristningen inte katalogiserad i fornsöksystemet. Barnen sa att de vill anmäla ristningen och bli berömda. Ja, antingen det eller så kommer det fram att det är en förfalskning. Det är onekligen lite spännande.
I brist på besök på stadsmuseet finns det bra resurser på hembygdsgården. I sin samling har de flera fina flintyxor hittade på åkrar i närheten. I halvklass har vi fått smyga in i det gamla finrummet för att se på föremålen. Den äldre mannen som guidat oss har passerat pensionsåldern med råge, vilket gjort att eleverna undrat om han själv kanske levt på stenåldern. En fråga som mannen tagit med ett stort leende. Hembygdsföreningen har räddat oss vid ytterligare ett historieprojekt då jag ville visa hur jättegrytor ser ut. Jag ringde och frågade dem om det fanns någon jättegryta i närheten. De visste så klart var det fanns en och snitslade stigen så att vi kunde hitta vägen dit.
Årets historietema kommer att avslutas med öppet hus med utställning för familjer och släkt. Barnen ska få berätta vad de lärt sig och visa upp sina arbeten. Att göra mycket i närområdet fungerar ofta med det mesta vi arbetar med och passar så otroligt bra ihop med freinetpedagogiskt arbetssätt. Dock har historietemat tagit ungefär ett halvår med lite uppehåll för några korta teman som hela skolan arbetat med. Med tanke på vår långsamma arbetstakt så har jag ingen aning om hur allt centralt innehåll i so och no ska ha berörts innan barnen slutar i årskurs tre. Hur får du kursplanens centrala innehåll och freinetpedagogik att gå ihop egentligen?
