Det blev Benin som fick förtroendet att arrangera RIDEF 2016. Så som befarat blev det känsligt läge när vi från Sverige återtog vår kandidatur efter att först ha ställt oss bakom Benin.
Ja, jag måste medge att jag var rätt så irriterad och frustrerad då jag satt där på RIDEF de två dagarna före sista AG och inte kunde delta i några kortateljéer, därför att jag kämpade med en översättning till åtminstone spanska av det plötsligt inkomna svenska förslaget att ”tävla med” med Benin om att arrangera RIDEF 2016, inte endast gå in som reserv om Benin inte klarade det. Det var svårt eftersom jag inte alltid riktigt förstod andemeningen i denna engelska version som styrelsen skickat in och hade behövt ett svenskt original. (Hur många ggr har jag inte fått förklara för mina FIMEM-vänner att viktiga dokument måste vara skrivna på ettoriginalspråk som sedan alla översättningar till övr språk måste utgå från – det går inte att översätta först till ett språk, sen vidare till nästa osv!)
Jag lyckades i alla fall hinna lämna dessa två språkversioner med vår delegat Vera Myrsteds underskrift till CA - efter att jag sprungit runt och letat efter ett ställe att trycka ut dem på. Så jag hann inte vara med i minegen långa ateljé och öva inför morgondagens redovisning – men det var kanske bra för denna ateljé om läsinlärning som varit högintressant pga av möten mellan så olika länderdeltagares erfarenhet, bröt nu ihop totalt inför pressen att komma överens på kort tid om hur vi skulle redovisa på ett kul sätt. (Mer om dessa redovisningar vid ett annat tillfälle – där finns plats för mer av Davids moderniseringsiver!).
Ja, så fick då alla delegater som skulle rösta ett exemplar att läsa på ett par timmar före årsmötet! Jag kunde föreställa mig Benins – och alla övr afrikaners – förvåning och förtrytelse och var rejält nervös inför mötet och tyckte det var rätt så obehagligt. Men Mats från Ljusdal menade att var ngt kolonialism, så var det just att stå bakom och rycka ut om inte afrikanerna skulle klara det. Då var en rättfram kamp justare menade han.
Så gick då årsmötet sin gilla gång med godkännande av årsberättelse och framtidsplan (orientations), ekonomisk redovisning och ny budget. Nya medlemmar valdes in med acklamation: Chile, Côte d´Ivoire (Elfenbenskusten). Vi växer så sakta. Vi har UNESCOS ”beskydd”, men är inte aktiva i tillräckligt många länder för att bli ”medlem” (då hade vi kunnat få bidrag till våra kongresser!) De två brasilianska rörelserna har blivit sams igen, medan den flamländska rörelsen lämnar den belgiska rörelsen för att slå sig ihop med holländarna!
Därefter skulle nya styrelsemedlemmarväljas in. David hade som sagt blivit ”headhunted” av styrelsen ett par dar innan. Sen var det Giancarlo från Italien som behöver en styrelsemedlem inför RIDEF i Italien 2014. Och Sadiqh som ville efterträda Amadou, bägge från Senegal, bägge män, (Hm, jag träffade kraftfulla afrikanskor som jag mkt hellre sett som kandidater). - Alla tre valdes in. Kvar från tidigare: Francois från Frankrike som ersatt Patricia och Renate från Tyskland som ersatte Ingrid – samt Pilar från Spanien som valdes till ordförande. Ett kvinnounderskott som noterades! Skall vi kvotera? Förra ordföranden Teresita från Mexico avtackades med stående ovationer för sitt engagemang och hårda arbete. - Första styrelsemötet hålls alltid precis efter årsmötet: Så Giancarlo var mycket förgrymmad över att både Sadiqh, som blev vald trots att han inte var närvarande, och David (som ju presenterat sig på det förberedande årsmötet) inte var närvarande. - Så nu får du inte åka hem i förtid fler ggr David!
En fråga som kom upp var om det finns ett maxtal för styrelsemedlemmar. Det finns det inte. Det skulle i så fall vara ekonomin som avgör. Efter ”revolten” på RIDEF i Torino 1982 hade varje medlemsland en representant, då 12 st (innan dess satt vi och tittade på hur fransmännen hade årsmöte på RIDEF!). Sen har antalet styrelsemedlemmar sjunkit liksom antalet möten: 2 på en treårperiod: 60% av styrelsens resekostnader betalas av FIMEM, 40% av de rörelser som har medlem i styrelsen. Jag trodde alla medlemsländer delade dessa kostnader solidariskt men så är det inte. Här får Sverige alltså betala igen. Och kommer styrelsemedlemmen från land kategori C (”tredje världen”), betalas detta lands resekostnader med våra solidaritetspengar!
Så kom då valet jag fruktat: om 1216 års RIDEF. Det blev diskussioner om detta val kunde tas redan nu utan att det fått diskuteras hemma. (Hm, efter revolten i Italien med fullmakter o mygel skrev vi mkt noggranna stadgar om att inga frågor som inte skickats ut med dagordningen 2 mån i förväg kunde beslutas om på årsmötet! Medan de unga franska tyckte deras rörelse var odemokratisk som redan tagit sina beslut på sitt årsmöte – dit de unga inte kommit) Några menade valet skulle ske i Italien. Ngt jag fegt hade önskat – Sverige skulle ju ändå få förhandsbesked till okt 2013. Men styrelsen satte hårt mot hårt: valet skulle stå här! Både Benins delegat och Senegal ställde sig upp och uttalade sin besvikelse och ilska över Sveriges helomvändning som vi inte talat med dem om och menade att det var ett orättvist val mellan storebror och lillebror. Jag försökte, med våra rektorers tillåtelse, ge en lite mer lättsvald förklaring än att vi ville dela med oss av våra erfarenheter till Benin om vi fick arrangera RIDEF först – att våra närvarande freinetskolerektorer som gärna ville ha RIDEF inte visste om de var kvar på sin plats om 6 år – och att vår styrelse inte ville ta ett odemokratiskt beslut utan konsolidera det i rörelsen: svaret hade blivit entusiastiskt: o ja, det vill vi gärna – men vi vill inte vänta i 6 år!
Utgången vet ni: Benin vann valet med 14-12. Eller var det 14-10. När jag talade med dem morgonen därpå verkade ilskan mot oss lagt sig. De hade ju ändå vunnit. Till min lättnad måste jag erkänna. - Sydamerikanernas förtrytelse var desto större. Afrikanerna kan inte klara detta själva. De fortsätter kolonialismens historia och räknar med fransmännens hjälp. - Vi vill vara vuxna och kämpar själva däremot. Och så visade mig den sydamerikanska ordföranden valblanketterna – där alla afrikanska länder vid tex val av styrelseledamoter inte brytt sig om kvalifikationer utan konsekvent strukit David och Giancarlo från Europa till förmån för Sadiqh från Afrika. De kommer att ta över FIMEM menade hon. Flera afr rörelser har 2 röster pga av sin storlek, men eftersom de är categori C betalar de inte medlemsavgift efter medlemsantal – vem vet hur många medlemmar de eg har sa hon. - Jag berättade om hur det var när det var RIDEF i Spanien förra gången – 1980 – och en ensam freinetskolerektor fr Brasilien erbjöd Brasilien (då en diktatur) som nästa RIDEFland. De unga medvetna europeerna reste sig förfärade: vi kan inte utsätta våra kamrater i Brasilien för den faran. - Då reste sig nordafrikanerna och libaneserna (fanns inga andra afrikaner med då) som en man (kvinna!) mkt kränktaoch sa: Vi i tredje världen är inga ansvarslösa ungdomar. Vi kan bedöma situationen i våra egna länder och vet vilka risker vi kan ta. Det är inte upp till 68-vänstern i Europa att bestämma, vi är inte omyndiga! Är det så här i FIMEM går vi ur! Jag hade talat mkt med en algeriska och sa till henne: Jag förstår er ilska. Men hur skall vi någonsin förstå varann, lära någonting om varandras situation om vi aldrig träffas?! - De gick inte ur! Men RIDEF i Brasilien sköts upp till 1988 – då det inte längre var diktatur.
Vera frågade mig efter det långa intensiva mötet med mkt översättande och förklarande om jag inte var trött.
Nej, faktiskt inte. Jag kände mig snarast uppiggad av lite konfrontationer och kamp igen! Det var ett tag sen vi hade lite livligare årsmöten. En annan kamp skall jag berätta om – men vid ett annat tillfälle: den mot neoliberalismen och skolans och välfärdens nedrustning. Den diskuterades vid ett panelsamtal – och alla FIMEM-medlemmar var eniga om att nu skall vi inte längre sitta och räkna upp allt det dåliga – nu skall vi gå till motattack!
