Hon utgick från olika syn på begreppet Bildning där hon menade att man kunde urskilja två olika synsätt; nämligen att se Bildning som att Avbilda där man undervisade så att eleverna skulle lära sig det som man menade kunde bidra till att skolan upprätthöll en sorts norm för ett samhälle som de styrande ville men att man också kunde se på begreppet Bildning som något som stärker individen till att Ombilda något. Hon var som vanligt helt suverän med både talade och humoristiska exempel med också med stort allvar och vetenskapligt hållbart. 

Efter det kom jag in med mitt bidrag som denna gång blev helt annorlunda både som mina tidigare bidrag men också utifrån vad jag från början hade tänkt mig. Någon vecka innan seminariet damp nämligen boken "Bara gör det. Haggan, ungarna och Stavgard" ner i min brevlåda. Haggan, eller Harriet som hon hette, var Freinetlärare ut i fingerspetsarna och som sådan lärde jag känna henne på tidigt åttiotal. Så här sa jag:

Bara gör det. Haggan ungarna och Stavgard.

Plötsligt dök boken ner i min brevlåda. Jag älskade Haggan. Hon var en del av mitt lärarliv. En inspiration. Plötsligt fick jag tänka om. Jag hade tänkt att prata om varför just Freinetpedagogik var den bästa pedagogiken. Och det är den så klart. Men boken om Harriet fick mig att än en gång konstatera att språkforskaren Jim Cummins begrepp ”Be that one teacher” är det som gäller. För många barn har det varit just så. En lärare som betydde allt. Som vågade vara ärlig i just det viktiga ögonblicket.

Min lärare i folkskolan, Birgit Bodlund, var sådan. Jag gick i en skola i Bromma där de flesta barn förväntades gå i föräldrarnas fotspår och då bli professor eller diplomat. Jag hade inte den bakgrunden. Det visste min lärare så när vi skulle söka till realskolan kallade hon fram mig och sa att hon tyckte att jag skulle söka till en fyraårig realskola så att jag fick ett extra år på mig innan gymnasiet och att jag då slapp att konkurrera med Peter Becker eller Håkan Wahlquist. Att hon vågade! Vad klok hon var.

För många barn, särskilt knepiga sådan var Harriet just ”that one teacher”. Hon var Freinetlärare i själ och hjärta utan att ha läst en rad ur hans böcker. Hon hade nämligen dyslexi så hon läste inte gärna böcker men hon lyssnade på vad andra berättade och kände att hon hörde hemma just hos Celestin Freinet. Hon gillade hans fria sätt att se på barns behov, på konsten, på kreativiteten och på att han lyssnade på barnen. Freinet menade att barn och vuxna hade samma behov. Då fanns inte aga, orättvisa, betyg eller annat som skulle kunna vara kränkande för ett barn. Då fanns i stället samarbete, kommunikation och demokrati. Just detta attraherade Harriet. Hon var verkligen begreppet ”Handens och hjärnans arbete ska värderas lika” personifierad.

Att veta hur man tänker i krökta rum. Uttrycket är Harriets. På 1970-talet var hon en av dem som tillsammans med sina elever hittade en järnålderskatt vid Stavgard i Burs socken. Där byggde hon och några andra lärare upp en lägerskola dit barn från Gotland och även från fastlandet kommer och under några dagar lever järnåldersliv. Harriet dog 2006 och i nekrologen i Gotlands Tidningar citerades Harriet som sagt: ”Vi måste lära barnen att mobilisera alla sinnen. Men för att göra det, måste vi veta hur man tänker i krökta rum. När en människa ser två träbitar ska hon tänka att det här kan man göra något av!

Så hade nog Celestin Freinet också tänkt. Han menade att man lärde sig bäst utanför klassrummet där det fanns utrymme och grogrund för lärande. Klassrummet var bara något nödvändigt för att sammanfatta dagen eller temat. Själva lärandet skedde någon annan stans.

Vår skolminister Lotta Edholm, däremot, tänker nog inte i krökta rum. Här är det strömlinjeformat eller kvadratiskt som gäller. Nu ska det satsats på ”riktiga” läroböcker och då måste det lagstiftas om det. Hon sa i DN häromdagen att det måste man eftersom skolor har så grovt tillyxade sätt att se på läromedel. Det kunde ju till och med vara symaskiner, hyvelbänkar eller skönlitteratur och så kan vi ju inte ha det. Tänk om fler, inte färre, vågade anse det som läromedel. Då skulle nog barn lära sig betydligt mycket mer!

När jag år 2014 återgick till Freinetskolan Kastanjen efter 12 år som lärarutbildare fick jag en klass med några av de elever som nu 2024 gick ut årskurs nio. Jag har fått läsa deras texter om hur de haft det på Kastanjen. De berättade om lägerskolor, promenader i mörkret med facklor, om strapatsrika vandringar, om alla traditioner där man möttes över åldersgränser och om lärare som de mött. Som var just ”that one teacher”.

För mig är Freinetpedagogik just allt detta men jag inser också att det kunde röra vilken pedagogik som helst. Jag är säker på att både Inger som representerar Montessori och Maria som representerar Waldorf har liknade exempel att berätta. Så mitt bidrag idag är egentligen att vi alla behövs. Att för olika barn finns just den läraren, just den pedagogiken. Det var det jag insåg när boken om Harriet damp ner i min brevlåda.

Jag är säker på att vi alla behövs. För att varje barn ska ha rätt till sin väg till lärande.