I juli besökte jag vänner i Mexico City och Puebla, en stad ca 12 mil SO om Mexiko City. Den första gång vi träffades var på en fjällvandring i Hemavan. Det var på mitt första RIDEF 1994 och KAP stod som värd för tio dagars konferens för ca 300 deltagare från hela världen. Huvudtema var samerna, deras historia och kultur.

Vi gick där på fjället och pratade om olika uttryck i våra respektive språk, Hortensia, Maribel och jag. De hade svårt att förstå hur ”amore mio” kunde heta något så svåruttalat som ”min älskling” (med FYRA konsonanter i mitten). Det kanske inte är så konstigt att vi inte använder de orden så ofta! Det lät nästan indianskt, jämförbart med ”Popokatepetl”, namnet på den mäktiga vulkanen intill Puebla eller ”Teotiuhacán” med templet ”Quetzalpapalotl” i utkanten av Mexico City! Vad vi skrattade åt våra tungvrickningsförsök!

Hortensia och Maribel, syskon och rektorer för en Freinetskolan i Puebla, hade bjudit in mig och min man, Joachim, att besöka dem sedan länge. Äntligen blev nu resan av.

Dessa båda kvinnor var med och satte igång ett alfabetiseringsprojekt för ca 30 år sedan i Puebla och byarna i bergen runt omkring. Deras familjer hade alltid varit engagerade i projektet och nu fortsatte deras barn i sin tur att engagera sig i det. Sedan i år omfattar projektet även vuxna analfabeter i staden Puebla, för dem som tagit sig in till staden för att försöka hitta jobb där.

I Mexico är närmare 7 milj. invånare över 15år analfabeter och enligt aktuella siffror (CUPS, Centro Universitario de Participación Social) är 14,6% av Pueblas befolkning analfabeter.

Den brasilianska pedagogen Paolo Freire, den man som under sin levnad utvecklade ett genuint socialt patos och en pedagogik som skulle sprida kunskap till mängder av brasilianare, som aldrig hade fått lära sig läsa och skriva, var den stora förebilden. Han ansåg att man måste leva tillsammans med folket för att kunna hjälpa dem med livsnödvändigheter, som att sköta barnen, och hjälpa till med sysslor, som blev åsidosatta när de vuxna fick undervisning, för att få dem att få dem att gå med i projektet utan att missa saker som måste göras för livsuppehället.

Allt måste ske på frivillig väg och genom insikt - bara så kan man förmedla nyttan och nödvändigheten av att kunna läsa och skriva.

I många nyhetsinslag och filmer har vi kunnat ta del av hur många mexikanska män försöker ta sig över gränsen till USA för att kunna få ett arbete och skicka hem pengar till sina familjer. Genom denna livsfarliga gränstrafik, där vissa lyckas komma över gränsen, avfolkas byarna på män, endast kvinnorna och barnen blir kvar.

Barnen behövs för att hjälpa till ute på fälten eller att sköta småsyskonen och hålls därför alltför ofta hemma från skolan. Mammorna kan oftast inte hålla kontakten med männen, då de varken kan läsa eller skriva. Inte heller har de någon chans att förstå vad som försiggår i samhället runt omkring dem, eftersom de inte kan läsa tidningarna eller förstå innehållet i nyhetssändningarna. Okunnigheten förs vidare till nästa generation och deras mänskliga rättigheter blir aldrig tema för diskussion.

Vi besökte en dag byn Azumiatla (ca 4000 invånare), där ett trettiotal ungdomar från 15 år och uppåt, gymnasister och högskolestudenter, jobbade i tio veckor helt frivilligt och utan ersättning med att lära byns innevånare att läsa och skriva. De bodde i en nedgången ”Kindergarten” under usla sanitära förhållanden. De hade monterat upp några duschar på gården och sov på golven i den tomma byggnaden. När el-räkningen inte kunde betalas, vilket hände ganska ofta, fick de klara sig med stearinljus på kvällarna.

Det var regnperiod och regnet öste ner och förvandlade de knappt farbara vägarna till en stenig sörja. Vi besökte en liten undervisningsgrupp, som bestod av tre äldre kvinnor och två barn till en av dem. Tre stearinljus lyste upp det lilla rummet. En elev hade inte kunnat ta sig dit för ovädrets skull.

Kvinnorna var mycket blyga och hade svårt att ta till sig bokstäverna, som för dem var abstrakta krumelurer, även om den studentska som undervisade dem hade bilder till hjälp för att konkretisera bokstaven och ljudet. De hade tillfrågats innan om vi fick hälsa på dem i gruppen, så de var förberedda på vårt besök.

Barnen satt och följde med undervisningen, tysta och storögda. Kanske det var ett sätt för dem att ta igen litet av vad de hade missat i skolan. Kanske hade de varit tvungna att hjälpa mamman hemma för att klara försörjningen. Var fanns pappan? Vad levde de av? Frågorna var många…

En annan grupp, som leddes av en manlig student, hade samlats hos en familj i deras majsförråd. Många livnärde sig på majsodlingar i byn. Vi fick ta oss igenom ett stall utan tak med två hästar och en åsna och in i det fallfärdiga förrådet. Där satt fyra kvinnor och en man i skenet av en glödlampa. När de hörde att vi kom från Sverige, ville de gärna lära sig hur man sa ”hej” och ”god dag” på svenska för, som en av kvinnorna sa, hon skulle gärna vilja åka till Sverige. Vad hon inte visste var att Sverige inte var en grannby utan ett land i en annan världsdel! Hon sa också att vi var välkomna att hjälpa till vid nästa majsskörd. De läste upp några texter som de hade skrivit för oss och var jättestolta när vi berömde dem.

På vägen till kvällsmålet med studentgruppen blev vi utskällda av byrackorna, som sprang vilt omkring och som vi fick mota bort med käppar.
Kvällsmålet bestod av kokt ris med varm mjölk och söta kex och vatten. När alla, ett trettiotal studenter, hade blivit mätta, samlades de till storsamlingen. Där tog de upp händelser under dagen, de kunde ställa frågor till dem som hade större erfarenhet och där kunde de peppa varandra, för det behövdes ofta.

Ungdomarna hade på kurser innan fått lära sig hur bykulturen fungerade, vad som accepterades och vad som ansågs olämpligt av lokalbefolkningen, några hade varit i byn sedan tidigt på våren för att lära känna byborna, skapa förtroende och förklara vad de ville hjälpa till med.

Under samlingen satt några studenter och sydde på dukar. Efteråt fick jag förklaringen. De sydde vidare på elevernas arbeten, så att de inte skulle känna att de hade missat något nyttigt göromål genom att gå till undervisningen. Andra kunde få fläta korgar eller hjälpa till med skörden eller annat som måste göras under dagen.

Vad dessa ungdomar uträttade i tysthet och av övertygelse om alla människors lika rättigheter, var imponerande. Kanske visste inte ens hälften av byborna att de hade rätt att rösta i valet, som några veckor tidigare ägde rum i Mexico. Vid nästa val kunde kanske några flera av byns invånare informera sig bättre för att kunna ta ställning i olika frågor som rör dem.

Kanske skulle några fler kvinnor och barn snart kunna upprätthålla kontakten med sina män, som befann sig i USA. Kanske skulle några fler kvinnor kunna göra sina röster hörda i samhället i framtiden. Kanske skulle kvinnorna bli mera medvetna och få bättre självförtroende. Kanske skulle världen se lite annorlunda ut, om de fattiga indiankvinnorna i bergsbyarna i Mexico kunde vara med om att påverka sin situation…