Detta var inledningen på ett mail från Seungmoon Ahn, som under ett år varit gästforskare på Uppsala universitet. Jag hade träffat honom förra hösten då han kom till Lärarhögskolan på Konradsberg för att höra lite om lärarutbildningen i Sverige. Efter det besöket återkom han och då med ett TV-team från Korea. Under en timme intervjuade de mig och sände det sedan i koreansk TV! Seungmoon Ahn var redan innan han kom till Sverige intresserad av freinetpedagogik och när han hörde att jag också var det blev det början till ytterligare träffar. Han var t ex med på nätverksträffen på Freinetskolan Mimer under förra våren och besökte sedan ett antal Freinetskolor under hösten. En dag i december kom alltså ovanstående mail. Ja, vad gör man med 37 koreaner under en förmiddag mellan 10-12 i en trist lokal i F-huset på Stockholms Universitet på Frescati? (Lärarutbildningen är sedan förra året inlemmat i Stockholms Universitet). Det blev till att börja planera och skriva ner det jag tänkte säga på engelska. Jag är inte så van att hålla anföranden eller föreläsningar på engelska så jag var tvungen att lära mig det jag skrivit så mycket utantill som jag kunde, vilket var ett himla jobb.
Seungmoon Ahn skickade mig några frågor i förväg och de handlade dels om hur svensk lärarutbildning var organiserad och vilka viktiga generella kompetenser lärare i svensk skola anses behöva, men de ville också veta en del om freinetpedagogiken som den kom till uttryck i svenska skolor.
Utrustad med tjugo tulpaner i en kruka och tre elever från min gamla skola Freinetskolan Kastanjen träffades vi en gråmulen januaritisdag. Jag hade på måndagen varit ute på Kastanjen och lyssnat på de tre eleverna som under en veckas engelsklektioner förberett en presentation av sin skola och den undervisning de fick där. Eleverna hade gjort ett seriöst arbete och skrivit ner stolpar på en OH och tagit fram exempel på elevarbeten.
Koreanerna var väldigt intresserade och rätt så imponerade både av vårt utbildningssystem och av eleverna, och jag fick många varma applåder både under det att vi presenterade saker och ting och efteråt. Vid ett tillfälle kom vi in på politik och de ville höra min uppfattning om den utbildningspolitik som nu fördes i Sverige. Det blev lite känsligt förstås men jag framförde min åsikt om hur den nuvarande ministern betonade ordning och reda i skolan och flikade in att min nittioåriga mamma tyckte att det var jättebra att det nu skulle bli ordning och reda i skolan. Jag sa till dem precis som jag sa till min mamma att ”varför tror du att lärare vill ha oordning?” och det väckte en del munterhet. Någon frågade då vad jag gjorde åt att jag hade en del kritiska synpunkter på vår nuvarande minister och jag svarade att det ju var val om två år igen. ”Då ska jag bevaka att du gjort ditt jobb då”, sa en av besökarna!
Eleverna var strålande vilket ska meddelas deras engelsklärare på Kastanjen. Att eleverna sedan fick gå och äta lunch i lunchrestaurangen i A-huset här på Frescati var inte heller fel, tyckte de.
Efteråt kom fyra professorer och en journalist fram och lämnade sina visitkort och ville ha mitt för att vi skulle kunna hålla kontakten och hitta samarbetsformer. Då insåg jag att jag borde skaffa mig visitkort! Seungmoon Ahn räddade mig och sa att han hade min mailadress!
En av proffesorerna var den första freinetläraren i Korea!!?? Visste vi detta? Att det finns freinetlärare i Korea? Detta känns som ett viktigt arbete i rörelsen framöver. Vi borde undersöka var vi har våra bundsförvanter och inleda en enormt livaktig korrespondens med hela världen! Jag ser framför mig en kommande bok, där vi samlar elevers kommunikation från vänner i alla världsdelar. Hör av er till mig om ni vill ha kontakt med just Korea.
