I varje hem, i varje stad och i vartenda land finns det fördomar. Vart du än vänder snoken din så kommer du möta individer med fördomar om invandrare och kulturer som skiljer sig från din egen.
Dagligen hör man, ser och läser om rasism som göms mellan raderna. Konversationer hålls med individer som absolut inte menar att vara rasistiska men trots det framstår som det tack vare sina taskiga formuleringar. “Jag är inte rasist, men…” Den klassiska meningen vi så många gånger hört. Fy åt alla de som sitter på gatan och ber om hjälp tänker du medans du besöker snubben från Irak som knappt kan prata svenska men han gör de godaste pizzorna i stan.
Är det inte dags att bryta ned och fösa bort alla dessa fördomar vi har innanför pannbenet? Är det inte dags att säga emot och debattera när kollegorna eller folk från parallellklassen klagar på invandringen? Men det viktigaste av allt, är det inte dags att ta fram fakta och utbilda alla dessa människor som tror att folk frivilligt riskerar sina liv när dom tar sig hit för att tigga bidrag från staten och frysa tills de blir blå?
Att rädda liv är väl ändå något man bör vara stolt över och hylla att man gjort? Att man hjälpt till så att ett ungt barn har en trygg plats att sova är väl något som borde göra en stolt? Men sedan så finns det ju självklart okunniga gubben på 56 år som tycker att de kan dra någon annanstans.
Men vart ska de ta vägen? Vart skulle du ta vägen om din stad stod i lågor och dina barn skrek efter hjälp? Om alla dessa okunniga och fördomsfyllda människor ställdes inför samma hinder så skulle de reagera likadant. De skulle ta sig till en plats de hört gott om och vädja efter hjälp och hoppas att folk kan bemöta en med lite medmänsklighet.
Självklart så har även de som kommer hit fördomar om det svenska folket, för vem skulle inte tänka konstigt om människor som dricker sprit och äter lagrad fisk vid varje högtid? Det är ju trots allt ingen som är felfri men alla är vi ändå människor. Alla som sitter och yttrar sin rasistiska åsikter vid köksbordet under familjemiddagen är ju faktiskt människor. Självklart så kan det ju vara svårt när det kommer invandrare och tar våra jobb? För det är ju verkligen så att människor som inte talar svenska och kommer hit traumatiserade tar jobb som du som svensk pluggat sju år inför.
Det viktigaste en människa kan göra i situationer där den dolda rasismen uppstår är att agera, våga säga emot. Våga krossa alla hatiska och trångsynta tankar människor har. Ifrågasätt personerna som tyst muttrar “åk hem” till personerna som tigger på gatan istället för att tyst gå förbi. Se bortom det yttersta lilla, se människan istället för tiggaren. Utbilda alla okunniga istället för att sitta tyst men mest av allt, visa medmänsklighet. En kopp choklad med en ung kvinna som sitter på gatan kan vara mer upplysande än vad man tror.
Nästa gång släkten hamnar i ett argument vid matbordet om varför tiggeri är hemskt eller nästa gång du hör två muttra tjurigt och främlingsfientligt vid busshållplatsen så kanske du bör agera? Försvara alla de som inte kan få sin röst hörd, slå hål på fördomar och utbilda de som tror att alla som flyr till Sverige vill ha bidrag och leva livet som soffpotatisar.
