”Jag har världens bästa jobb”

Strömmen av gäster syns ännu inte till men i den lilla restaurangen högt upp i ”Stålboms kvarn” vimlar personalen runt likt ett fiskstim. Jag stöter på en man som jag antar är Per Djervf Notklev och han säger glatt,”är det mig du söker?”, medan han slår ut armarna i en välkomnande gest.

Per arbetar här i ”Stålboms kvarn” som samordnare för restaurang- och livsmedelsprogrammet och de närmsta timmarna ska jag få följa med in i den stressiga verkligheten som kock och servitris. Per, eller Pelle som han också kallas följer mig till lärarnas arbetsrum, där får jag sätta på mig en typisk kockrock, men den ser mer ut som en ”doktorsrock”, enligt Pelle och det kan jag hålla med om. 

Vi går en snabb runda i huset för att visa mig runt och Pelle är mycket trevlig och pratglad. I restaurangdelen finns en liten kapphall, där just nu inga kläder hänger. Matsalen är stor och det strålar in förmiddagsljus från de stora fönstrerna på höger sida, men det är bara ett fåtal svartklädda servitriser där som just nu förbereder och diskuterar dagens dukning, vilka blommor de ska ta fram och hur de ska vika servetterna. Allt ser mycket professionellt ut. Pelle presenterar mig för personalen i matsalen och känslan jag får är välkomnande. Han lovar mig dessutom att jag ska få smaka på vad som erbjuds i köket idag vilket gör mig mycket exalterad.

Vimmel och en doft av havreflarn

Jag går in i det förvånansvärt lilla köket klätt i krom och det första jag ser är stora kokande grytor, osande stekpannor och ungdomar som vimlar runt i vita kläder och höga hattar, medan det ser ut som de exakt vet vad de ska göra trots den mycket höga arbetspulsen. Det är trångt och jag känner mig i vägen i allt vimmel, men trots det tar jag mig ett varv runt om i köket. Köket doftar ej som jag trodde det skulle göra, jag känner nämligen inga spår av mat i luften men när jag stiger in i det lilla och mycket lugna rummet som fått blivit bageriet känner jag dofterna sprudla av nybakat bröd och söta havreflarn, som idag bland annat serveras till efterrätt. Detta lilla bageri har bara ett fönster och det är placerat precis ovanför arbetsbänken, vilket betyder att man har perfekt utsikt mot Västgötebacken.

Jag stiger in i det stressiga köket igen och stannar och samtalar med några elever. Janne, eller Jan Palmqvist som han egentligen heter är kökschef här hoppar in i samtalet.
- Eftersom det är första dagen på arbetsveckan är det extra mycket att göra idag, vi är dessutom kort om personal idag eftersom det är många elever som inte är här, berättar han med oro i rösten.
Pelle förklarar att eftersom det är första dagen på veckan som restaurangen är öppen så är det extra mycket att göra eftersom man då behöver förbereda all mat till både idag och i morgon. Saker som behöver göras är exempelvis att skala alla potatisar och lägga in päronen i ingefära.
Restaurangen är öppen två dagar per vecka, onsdagar och torsdagar. På de två dagarna är det samma meny som serveras till gästerna, den byts sedan ut till en ny meny varje vecka.
- Det är inga rätter eller menyer som återkommer, vi gör det här för elevernas skull, inte för gästernas skull, förtydligar Pelle när jag frågar om det är någon rätt som återkommer eller som ger extra mycket gäster. Han menar att detta är en verksamhet som gäster kommer till men att grundsyftet är att eleverna ska lära sig.

Kockens blandade känslor

Väl i köket möter jag även Emma Andersson, elev här på De geergymnasiet som går andra året på som restaurang- och livsmedelsprogrammet. Hon ser en aning stressad ut när hon lägger upp de skalade päronen på ett vitt, rektangulärt fat, som sedan serveras med rödvinssås, lingon och grädde. En konstig kombination kan man tycka men det ser vackert ut. Det måste vara svårt att veta vad man ska göra i all denna stress.

- Det är viktigt att man ”mise en place”, det är ett uttryck som betyder att man har allt på plats så att man ej behöver springa omkring och hämta saker, som exempelvis stekspadar och andra material.
Mixern dånar plötsligt utöver hela köket, det är basilikasåsen som den här veckan serveras till fisken som måste mixas och den låter något fruktansvärt.
- När det är såhär stressigt kan man glömma bort att göra de allra självklaraste sakerna, som att ta ut tallriken för tidigt så att den blir kall.
Emma vill så småningom bli kock men hon har blandade känslor till yrket.
- De få nackdelarna med att vara kock är att det bland annat kan vara mycket stressigt, men det får man leva med. Det roligaste med kockyrket är när man får se gästerna tycka om maten, en annan fördel är att man är samlad med människor som man tycker om och som man har trevligt med.

Plötsligt måste Emma kila för det är nu dags för smakprov. Vi samlas allesammans vid den så kallade ”bongen”, det är där servitriserna lämnar beställningarna och där beställningarna senare leverers till gästerna. Dagens personal i köket och serveringen samlas och det är nu dags för kockarna att beskriva för serveringen vad de har lagat, hur det har blivit tillagat och eventuella allergier som kan uppstå. Jag kan själv förstå varför vissa stammar medan de läser från det knöggliga pappret, men trots de mycket konstiga och svåruttalande namnen på de olika rätterna och ingredienserna så är jag imponerad.  Serveringspersonalen provsmakar och godkänner sedan, medan de själva försöker memorera vad som har sagts.

Knivar som tappas
Pelle lämnar mig en stund och dyker sedan upp med Anna Fagerberg, hon är servitris här och är klädd i svart förkläde, hon välkomnar mig med ett stort leende och hon blir sedan mitt sällskap vid matbordet, jag hänger av mig kockrocken på en av hängarna i kapphallen, som nu är full av kläder, sedan vi slår oss ner vid ett fint dukat bord precis vid fönstret, det är en mycket vacker syn ut mot strömmen. Anna valde servering för att hon tycker om att vara social och att umgås med människor.

- Det kan vara stressigt ibland när det är mycket folk här på dagen, men när vi har nattöppet finns det däremot något att göra hela tiden, berättar hon.
Det kan hända många pinsamma saker när man umgås med människor och även Anna har några pinsamma historier att dela med sig av.
- En gång när jag skulle duka bort från en mans bord råkade jag tappa hans kniv på honom, det var pinsamt för han blev lite tjurig. säger hon och skrattar.
Men enligt Anna är de allra flesta gäster som kommer mycket snälla.
- Det bästa med att vara servitris är att träffa trevliga människor som uppskattar det man gör, de flesta människor man träffar är trevliga,  påpekar hon.

Pensionärer och barnfamiljer

Efter en stund får jag den efterlängtade maten från en av de mycket professionella, duktiga och inte alls så stressade servitriserna. Runt omkring oss slår sig de andra gästerna ner och de ser ut att ha det mycket trevligt. 
- Det finns runt 40 platser i matsalen och det är fullt nästan jämt, säger Pelle stolt.
Enligt både Pelle och Anna är de vanligaste gästerna pensionärer och barnfamiljer, men då och då kommer det människor från arbetena runt omkring och lunchar.

Höjdpunkten

Höjdpunkten är så klart efterrätten. Jag väljer päronet inlaggt i ingefära och trots den konstiga kombinationen med rödvinssås till så blir jag glatt överraskad. Efter denna aptitliga måltid säger jag nu hej då till Anna och resten av serveringspersonalen. Jag går därefter ner för den tunga trappan och frågar Pelle en avslutande fråga.
- Det roligaste är att få se hur eleverna utvecklas, jag har världens bästa jobb.
Därefter säger jag återigen adjö och lämnar sedan byggnaden mätt och belåten.