Joakim kommer nu in genom glasdörren som står på glänt och hälsar med armbågen. Han hänvisar till bordet där han sätter sig mittemot. På bordet ligger det verktyg och kablar och mot väggen hänger en stor whiteboard där både Joakims, “Jockes”, och Saris namn nämns i vad som liknar ett schema. “GOD JUL” står i stora bokstäver under den 24:e och i hörnet står ett skelett inklämt mellan whiteboarden och bänken intill, klädd i en tomtes dräkt.
– Jag vet inte? Kan jag sitta still? Frågar Joakim kollegan Sari som jobbar stående precis intill där Joakim har skrivbord med dator och anslagstavla. Hon skrattar till åt frågan.
– Haha ja precis, svarar hon med en retsam ton.
För det är just det Joakim Alström, 39 år från Boden, har svårt för. Att sitta still i skolbänken och på föreläsningar. Vända papper och läsa menar Joakim är riktigt jobbigt, och kanske är det just därför kollegan Sari svarar med sådan sarkasm, då arbetet vid skrivbordet ofta ingår i jobbet.
Bild: Joakim vid arbetsplatsen med kaffet i handen.
– Det måste hända saker, och sen just den här lilla pulsen kan jag sakna jättemycket, när det är lite farligt. Det är svårt att sätta fingret på vad det är man saknar, berättar Joakim och menar samtidigt på att han utan barn fortfarande hade sökt sig till de mer riskfyllda jobben.
Innan det nuvarande jobbet som tekniker på Vrinnevisjukhuset har Joakim jobbat på flera mer riskfyllda platser. Han menar att det innan alltid funnits en liten tjusning med att det finns en viss risk med jobbet. Vid 18 års ålder började han jobba som skötare på Vadstena rättspsyk, för att senare även jobba på rättspsyk i Göteborg och som lokförare.
– De flesta som sitter där (på rättspsyket) är ju ganska grova våldsbrottslingar som man jobbar med. Under lokföreriet fanns det väl också jämt en tanke att “Om det händer nånting nu, då dör jag ju”, så att det är väl den röda tråden som har funnits där.
Joakim sitter framåtlutad mot det runda bordet i mitten av rummet. Benen är i kors och händerna vilar i knät. Han ser lugn och bekväm ut och verkar ha det lättare att sitta still när han berättar om sina jobb. Det var 10 år sen Joakim Almström, 39 år, jobbade i Kosovo och straxt därefter i Afghanistan
som vagnchef, eller som han själv förklarar det;
– Som militär chef för den militära ambulansen för NATO, ISAF, som försvarade afghanerna mot talibanerna.
Bild: Joakim under tjänstgöring i kriget.
ISAF var en NATO-ledd fredsbevarande styrka. Syftet var att verka för att miljön och omgivningen var säker. Det fanns tre mål, berättar han. Det ena var en säker miljö och omgivning, där han var inblandad i. Sedan fanns det ett mål om politisk utveckling, att man till exempel ska kunna hålla val och utveckla infrastrukturen. Det enda som man i ISAF- styrkan sysslade med var bara att hålla en säker miljö och omgivning, det andra var man inte engagerad i, berättar han.
Ingången till att få vara med om att tjänstgöra i kriget var lumpen. Joakim berättar om tiden innan lumpen, då han var på glid och skolkade mycket och fortsätter berätta om hur den tuffa utbildningen, lumpen, påverkade honom.
– Jag hade en tanke att “jag kan fan inte hoppa av det här nu, alltså jag kan inte hoppa av det här nu för att gör jag det, då är jag förlorad, det här är den chansen jag har att ta tag i saker”.
Joakim berättar att det finns en känsla av att folk som till exempel bor och lever i Sverige är väldigt otacksamma då man inte vet hur bra man har det.
– Man har lite ångest och bilen kanske står på verkstaden, det är jobbigt att stiga upp när det är vinter och så, men man bor inte med stampat jordgolv, man har inte mist halva sin familj i kriget.
Tiden Joakim tjänstgjorde i Kosovo och Afghanistan gav honom mycket; chansen att få hjälpa till, tacksamheten inför livet i Sverige, samt insikten av att inte oroa sig i onödan för vad man inte kan påverka.
– Det är lite så man får tänka här hemma också att “jag kan ju inte vara rädd för att jag ska få cancer om 10 år, det kan ju inte jag tänka oavbrutet på nu”, det mår man ju inte bra av.
Till ungdomar som snart tar studenten och är rädda för framtiden menar Joakim att det “ är bara att kämpa”, och menar att det finns hur mycket möjligheter som helst.
– Det är inget skamligt att börja jobba på McDonalds eller ta något enklare jobb, medan man funderar ut vad man vill göra.
Joakim är själv inte säker på att han kommer jobba kvar på Vrinnevisjukhuset till pensionen. Om det blir tråkigt eller om cheferna inte behandlar honom bra så kommer han byta och menar att ungdomar borde tänka lite samma:
– Alltså, är man någorlunda funtad i huvudet så är ju världen full av möjligheter: ger man sig bara den på att man vill göra något då gör man ju det.
