Fler och fler faller offer för det hårdnade samhällsklimatet. Bristen på kostnadsfri hjälp blir större och behovet likaså. Några som kämpar emot detta är den idealla organisationen Good news of Norrköping, som bland annat styrs av Jessica Svensson och Marcus André.
Det börjar bli höst nu och plusgrader börjar närma sig minus innan vi ens hinner blinka. Nya årstider betyder för många att det är dags för en förändring. För vissa så innebär en ny årstid ångest över att det är dags att byta ut kläderna. Tunna vår- och sommarjackor byts ut till fodrade jackor som klarar både regn och rusk, men för vissa är detta svårare än för andra.
Vi sitter vid deras köksbord, det är mitt i middagen men de tycks de inte bry sig om. Framför mig sitter nu Marcus André och Jessica Svensson, de som var med och grundade Good news of Norrköping, som är en paraplyorganisation för eldsjälar i Norrköping. Den drivs i nätverksform numera för att alla ska kunna ta del på ett enklare sätt. När jag frågar dem vad deras syfte är tar Marcus en klunk av sitt kaffe, ställer ned koppen och svarar.
- Vi vill göra saker som är bra för Norrköping och ha en förening där redan aktiva människor kan komma in, berättar han och gestikulerar med händerna.
Good News ska vara som en kvalitestämpel så att människor vet att till exempel den där loppisen hjälper på riktigt. Man kan jämföra principen med svanenmärkta produkter. De hjälper varandra, alla som vill göra gott är välkomna och oavsett vem du är så finns det hjälp, fokuset ligger på att hjälpa de som är i behov oavsett vart de kommer ifrån.
Initiativet tog fart redan våren år 2014 men det var i december år 2015 som Good News officiellt startades. Två månader innan det så startade Marcus och Jessica upp något som kallas “Förrådet”. Detta är precis vad det låter som, ett förråd där det samlas kläder, leksaker och allt som någon i nöd kan tänkas behövas. Förrådet är ligger vid Stortorget i Norrköping och vem som helst kan både lämna och hämta kläder och andra förnödenheter.
- Det var en kvinna som hörde av sig till mig och sa att hon ville lämna kläder och jag svarade “åh vad kul” men sedan frågade hon om vi kunde se till så att hennes donation endast hamnade i händer på svenskar, berättar Marcus och flinar till lite.
Just detta är något som grundarna har lagt mycket vikt på. De anser att det är mycket viktigt att föreningen är av alla för alla. Jessica, som fortfarande sitter och äter sin middag vid köksbordet börjar förklara för mig hur viktigt det är att visa att man stöttar alla och om det vore så att de endast skulle hjälpa en specifik folkgrupp så skulle de lika gärna kunna sätta en främlingsfientlig stämpel på deras förening. Marcus håller med om detta och att göra skillnad på människor är inget som de vill vara del av. Kaffekopparna fylls på och bordet dukas av samtidigt som vår konversation fortsätter in på djupare spår. De börjar prata om en kvinna som de många gånger hjälpt.
Hennes namn är Therese och hon är en ensamstående flerbarnsmamma som bor i Norrköping. Jag fick chansen att träffa henne. Vi möts upp på ett café inte alls långt från “Förrådet”. Det tar en stund innan hon dyker upp, men när man ser henne komma gående med både barnvagn och ett barn som greppar stadigt i hennes hand så blir det plötsligt förståeligt att vara i tid kan vara svårt ibland. Jag hälsar Therese välkommen och jag erbjuder att bjuda på te men hon tackar vänligt nej. Hennes röda hår är uppsatt i en slarvig tofs och hon är avslappnat klädd i kalla färger. Ena barnet ligger i den skrikgörna vagnen och sover som en stock trots att man kan höra tjatter från varje hörn och de klingade kopparna som staplas upp i det antika skåpet precis bredvid oss.
Jag ber Therese att dela med sig av sin historia, eftersom hon är en utav de många som fått hjälp av Good News of Norrköping. Det första hon sa till mig hänger länge kvar i mina tankar eftersom det påminde så mycket om det tidigare mötet med Marcus och Jessica.
- Ordet “alla” används lite väl ofta, speciellt när det inte ens är för alla. Men förrådet är det, dem hjälper dig oavsett, berättar hon med lugna toner samtidigt som hon kastar ett öga på sin äldsta som ivrigt ber om mer fika.
Therese kom i kontakt med förrådet via en bekant, hon hade blivit tipsad och Therese valde att ta kontakt med Jessica via Facebook. Detta är något som cirka 250 stycken andra människor också gjort och cirka 10 stycken har gjort likaså via mail. De har antingen varit i behov av saker eller varit intresserade av att lämna. Therese var i behov och även om hon är blyg som person och gärna inte ber om hjälp så hörde hon av sig och fick snabbt ett svar där det stod att hon var mycket välkommen dit.
- När jag kom dit så hade jag ställt in mig på att jag endast skulle ta det mest nödvändiga för barnen, som regnkläder om det fanns, berättar hon nästan tyst som att det vore något genant.
Precis som jag anat så hade Jessica valt ut ett flertal plagg och insisterat på att Therese inte skulle snåla. Therese berättar att Jessica verkade förstå att alternativen var slut för Therese och att det inte fanns så mycket andra ställen att vända sig till. Tidigare föreningar hon har varit i kontakt med delade ut kläder som var fullkomligt trasiga och oanvändbara.
Som utomstående så kan det vara svårt att greppa hur svårt vissa har det. Jessica och Marcus nämnde ett flertal andra som satt i liknande sitsar och som inte fick de stöd de behövde från till exempel socialtjänsten. När frågan gällande vad den här organisationen betyder för henne så svarar Therese att hon blev överväldigad.
- Jag kände att jag behövde sätta mig ned på golvet och gråta lite, det var så sjukt, säger Therese med något som låter som gråt i halsen.
På knappt ett år så har Good News ägnat cirka 1000 timmar till volontärarbete. Man ska aldrig behöva säga nej, förklarar Jessica. Utan om man är intresserad så kan man själv höra av sig. Hjälp ska inte tvingas fram, men den behövs. Good News forsätter att sprida lycka och sträcka ut hjälpande händer.
Man märker tydlig på Therese och på många andra vad initiativ som dessa betyder. Vi sitter kvar inne i värmen, hennes barn har snart ätit upp den fika de fick, rättare sagt så har den äldsta ätit både sitt och sin yngre brors fika. Tiden springer iväg och det är dags för dem att gå. Jag tar Therese i hand, vinkar åt barnen och ser henne gå ut där det blåser höstlöv i de kalla vindarna.
