Full fart och mycket skratt i Hemgården

Jag cyklar ner till Hemgårdens lokaler som ligger vid strömmen. När jag kliver av cykeln ser jag att det lyser i källaren, svag folkmusik sipprar ut i de gamla fönstren. Jag ringer på och en äldre man kommer och öppnar åt mig. Han börjar prata om att jag kommer sänka medelåldern med väldigt många år om jag börjar där. Jag skrattar och tar av mig skorna i farstun. Jag hör dragspel och fioler som spelar Evert Taubes Sjösalavals, det är svårt att inte börja nynna med till refrängen ”gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol”. När jag kliver in i danssalen ser jag stora leenden som fyller deras läppar där de dansar.

Uppvisningar i folkdansdräkt

Första dansen tar slut och de börjar busa lite med varandra, jag märker snabbt att det inte är första gången de dansar ihop. Musikanterna börjar spela på nytt och alla börjar dansa, alla vet precis vilken dans det är till låtarna som spelar, de har nämligen ett träningsprogram som följs, det visas sedan på uppvisningar. Midsommar är deras största uppvisningsdag, då är danslaget på cirka tio olika ställen i stan och dansar, men även tjugondedag Knut och nationaldagen är viktiga. På uppvisningar bär de en folkdansdräkt, har man ingen hemma så får man låna en av Hemgården. Efter ett tag börjar en person skratta, fler och fler kommer in i skrattet, de insåg att de inte kommer ihåg alla delar i dansen efter sommaruppehållet.

Ekebypolskan ska påbörjas, paren ställer sig så att fyra par bildar en cirkel i ena delen av rummet och de andra paren en cirkel på andra sidan rummet. Diskussioner om hur dansen går till bryter ut, en man räcker ut tungan och några börjar skratta. Längst bort i lokalen hör jag någon säga ”någon vill in” och sedan springer en kvinna iväg för att hämta honom. Leif Ståhlberg som är ordförande för föreningen kliver in, han går laget runt och hälsar på alla sedan vill han prata med mig. 

Leif är lika glad som folkmusiken i sig när vi sätter oss vid bordet för att prata, det syns att han är stolt över föreningen när han säger:
- Det håller liv i gamla traditioner och så är det förbaskat kul att dansa!
Sammanhållningen och kamratandan i laget är stor:
- Man blir som en liten familj, utbrister Leif. Jag har dansat sedan jag var sex-sju år.
Många har förutfattade meningar om att det bara är äldre personer som dansar folkdans, och visst, majoriteten är lite äldre men det finns yngre personer som tävlar för Hemgården:
- Ja vi har ett par grabbar som har placerat sig väldigt högt på tävlingar, det är kul för dem och vi kan samtidigt gå och säga ”de är med i våran förening”, säger Leif och skrattar till. 

 Leif går tillbaka till de andra, leendet sitter fortfarande kvar på hans läppar när han går ut för att fika med de andra. Klockan åtta blir det nämligen fikapaus och jag får chansen att prata med Per Rosenquist som är en utav dragspelsmusikerna. I bakgrunden av samtalet hör man tjo och tjim, en av kvinnorna viker sig av skratt.

Uppvuxen med folkdans

Per är uppvuxen med folkdansen. Hans mamma och pappa var med och startade Hemgårdens folkdanslag. Det började som en gymnastikförening för flickor, sedan ville pojkarna börja för att det var där flickorna höll till. Hemgårdens startades för att man behövde en social verksamhet och en av inriktningarna som startades var dans.
- Jag har varit med hela tiden, säger Per och ler.
Det roligaste med folkdansen enligt honom är glädjen när alla rör sig i takt, att alla tar sig tiden att komma hit.
- Jag har hittat hela livsmönstret tack vare folkdansen!
Jag blir självklart nyfiken på vilken som är Pers favoritdans och han svarar:
- Den man inte kan, den man måste lära sig, annars vinner Hambon, det är så bra takt i dansen! berättar han med glädje i rösten.

Besök i Israel 
Något av det roligaste han har gjort med folkdanslaget var att resa till Israel år 1964 för att dansa.
- Vi samlade ihop 3000kr på varje föreställning! säger han med entusiasm.
Alla deras resor är lite extra berättar han för mig, åker man till ett annat land så är det lätt att börja dansa det landets traditionella folkdans, stegen skiljer sig inte så mycket åt.

 Ett par går ut i farstun och tar på sig jackan, ler och säger:
- Man måste börja teminen lugnt!
Sedan går de iväg hand i hand. 

Jag låter Per gå tillbaka och snart hör man musiken börja igen. De ska igenom en dans som några  lärde sig när de var uppe i Värmland. Det blir lite knepigt när de ska gå i en kedja och sedan byta kavaljer gång på gång. Jag står som ett frågetecken på sidan av och är lite glad över att jag inte själv dansar. De snurrar runt och stampar i takt, skratt hörs när någon trampar fel. Kavaljeren tappade bort sin dam. Efter några vändor kan alla dansen. Någon ropar ”sista dansen” och musikerna börjar spela. Alla byter partner med varandra i kedjan, gammal som ung, de skrattar och jag ser att de trivs med sin fritidssyssla.

När sista dansen är slut påbörjas stretching, alla står och balanserar sig in i de olika övningarna och jag förvånas av deras vighet och balans. Musikerna spelar hela stretchingen ut.

Jag blir medbjuden i deras hejdåramsa, jag korsar höger arm över vänster och får tag i en hand i vardera, vi säger hejdå och vänder oss om så att rumporna är inåt i cirkeln. Någon börjar applådera, jag och alla andra hakar på. Jag hör prat när de går ut i farstun och klär på sig och närvi kommer ut är det mörkt. Några sätter på lyset på cykeln och cyklar iväg, andra går till bilarna och jag står kvar vid dörren och tänker att det är alltid såhär mysigt på deras torsdagar, jag ryser till i kroppen av en vindpust, sätter mig på cykeln och trampar hem, full av glädje och energi!