Gemenskap, drömmar och mål i en och samma arena.

Tränaren Niklas har startat upp träningen och hela gruppen av unga begåvade ungdomar tar sig ut på banan för att börja jogga. Långdistans gruppen susar förbi på de tre yttersta banorna och de blåser en vindpust efter dem. Under de tio uppvärmningsvarven pratar jag och Jennifer konstant. Hon berättar om kastträningen hon hade dagen innan, trotts att hon endast är 14 år så satsar hon helhjärtat på sporten och sina grenar. Jennifer har en lyssnade talang för sina grenar bland annat slägga och diskus. Under 2015s distriksmästerskap tog hon hem silver i slägga samt ett guld i diskus. 

- Det var en lyckad säsong, jag nådde bra resultat och kom på många pallplatser. Jag hoppas på att 2016 blir ett ännu bättre tävlingsår, säger Jennifer.

På listan finns en hård innesäsong inför tävlingssäsongen som startar för Jennifer utomhus i Maj. En viktig säsong som kommer att kräva mycket koncentration på friidrotten då det är första året som Jennifer kan kvala sig in i ungdoms SM. Det är nu December och vi är på den tredje månaden med den viktigaste grundträningen på året den så kallade ”gristränings-perioden” Denna tid på året är det ingen som går hem med pigga ben och under uppvärmingen hör man ständiga klagomål om hur mycket träningsvärk alla i gruppen har. 

Fler möjligheter kan väckas

Efter att ha joggat de tio varven som motsvarar 2 kilometer så går vi ut på 60 meterbanan för att starta med smidighet och löpskolning. Som vanligt ger Jennifer allt. Det är som att jag ser viljan och kämparglöden i hennes ögon. Rödblommiga i ansiktet går vi och hämtar våra vattenflaskor för att ta oss bort mot andra delen av hallen där ett tungt styrkepass väntar. På banan bort mot Niclas möter vi ett helt gäng med friidrottare i Norrköpings Friidrott. Jennifer början genast att prata om den eventuella ihopslagningen mellan Tjalve och Norrköping Friidrott som troligtvis kommer att ske hösten 2016. Vi pratar om att det faktiskt skulle vara en fördel. En ihopslagning skulle betyda att det finns mer resurser på träningarna och att vi kan dela upp passen lättare. Det väcks fler möjligheter för oss unga friidrottare och en ljus framtid kan öppna sig. 

I styrkehörnan har Niklas ordnat upp med olika styrkestationer.
- Dela upp er två och två, säger han.

Jag ser tydligt hur alla i gruppen snabbt parar ihop sig med varandra. Den första muskelgruppen för dagens träning är mage. En från varje par lägger sig ned på mattan i ett läge där magen spänner ordentligt. Niklas skriker ut att två minuter börjar nu. Direkt börjar de tunga medicinbollarna att matas åt dem som ligger på mattan. 

- Nu har det gått 45 sekunder. Kämpa nu, ni är här för att träna och bli bäst, skriker Niklas . 

Ansiktena på de målmedvetna ungdomarna är illröda, de grimaserar. Det gör ont nu. Konstant hör man peppande ord från träningskompisarna.

- Kom igen nu Jennifer, kämpa de sista 30, skriker jag till Jennifer som ligger med tårar i ögonen på mattan och kämpar. 

Viljan att bli bäst 

Vi fortsätter att cirkulera på de olika stationerna och muskelgrupperna. På tur står armar. Jennifer kastar den tunga 6 kilos medicinbollen i väggen med korta mellanrum medans Niklas tar tiden. Det hörs en duns i väggen varannan sekund. Hon är stark som ett djur. Armarna blir spända vid varje kast och jag ser den tydliga muskulaturen på hennes armar. Det är sjukt hur stark hon är, det är sjukt hur mycket hon vill. 

Jag ser mig om i hallen och inser hur galet det är att så många barn och ungdomar kan ha så mycket ambitioner. På 60 meters banan i mitten av hallen ser jag hur en grupp har sprintträning och springer med tunga släp efter sig. Det hörs skrik som beskriver smärtan och mjölsyran. Skriken symboliserar kämparglöden, att ge 100% , viljan att bli bäst. 

En hall full med ambitioner

Atmosfären i Stadium Arena är speciell, den har varit lika speciell sedan arenan invigdes i december 2008. Det var som att möjligheterna lades i friidrottarnas händer. Aldrig någonsin hade friidrottarna i Norrköping haft en friidrottsarena, satsningarna blev större och resultaten har bara gått uppåt för Norrköpingsklubbarna. I dagsläget har Tjalves friidrottssektion åtta grupper där det bland annat är uppdelade i åldrar samt grenar. Det är många som är engagerade som vill nå framgångar med klubben. 

Blod, Svett och Tårar 

 Det var när hallen stod färdig som Jennifer började i friidrott, hon är inne på sitt femte år i friidrottslivet nu.

- Jag skulle aldrig kunna se min vardag utan friidrotten, den är en del av min personlighet, säger Jennifer medans vi har påbörjat delen av passet där vi kör ben. 

Benen skakar och Niklas skriker på oss. Efter att ha gått utfall med en tyngd över huvudet i 100 meter är det många som lägger sig ner, många klagar.

- Jag orkar verkligen inte mer, jag är helt död, säger Ronja i gruppen som samtidigt ligger på löparbanan med rinnande svett i pannan. 

Jennifer sätter sig på huk, hon är lika trött som de andra. Niklas lyfter upp de som ligger och sitter ner.

- Kom igen nu, vill ni bli bäst får ni kämpa lite. Ta upp vikterna så går vi tillbaka också, säger han med bestämd röst.

Suckar hörs och alla vet att det är bäst att göra som han säger, alla vet att han bara vill vårt bästa. På de 100 meter vi går tillbaka ser jag hur tårkanalerna börjar fyllas med tårar, hur svetten i pannorna börjar att rinna, Jennifer har rivit upp ett stort sår på låret som hon fått av sina spikskor. Friidrott är verkligen en sport som innehåller blod, svett och tårar. 

Väl tillbaka vid mattorna ligger det 12 stycken helt utslagna träningsberoende ungdomar. Jag och Jennifer är två av dem. Vi pratar om att det inte går att fuska på denna träning. Har man haft motgångar under året så är det nu man bygger upp skadan och musklerna igen. 

- Under mina fem år har jag haft motgångar, som skador. Man känner sig så hjälplös när man inte kan göra det man vill, säger Jennifer.

För två år sedan drabbades hon av benhinneinflamation som är något av det värsta en friidrottare kan få, allt man kan göra är att vila bort den. Inte nog med det så fick Jennifer även stora problem med knäna.. Efter en lång rehabperiod och många sjukhusbesök så tog hon sig tillbaka till kastringen igen. När hon inte är i hallen och tränar så lever hon ändå efter friidrottens krav. Hon anpassar sitt kostintag och sömn för att kunna prestera på topp. 

- Jag lever i friidrotten för att jag en dag vill bli en av de bästa i världen, jag vill ta mig hela vägen och nå mina mål, säger hon under samtalet när jag frågar vad hon vill med sin friidrottssatsning.

Att förlora är inte ett alternativ för friidrottare 

Medan jag och Jennifer pratar så har vi börjat ta oss bort mot trapporna i hallen. Alla vet vad som väntar, det är trappträning på gång. Gruppen ställer som vanligt upp sig två och två samt i två lag för att sedan tävla om vem som är snabbast upp. Hela hallen hör oss nog nu. Vi får många blickar emot oss. Gruppen skriker, hejar och klappar för att just sitt lag ska vinna trappstafetten. Det är som att alla i gruppen helt plötsligt har glömt bort att de haft ett tungt styrkepass innan och att de har klagat över smärtan i musklerna. Fast det är egentligen inte så förvånande,för vem kan ha missat att friidrottare är riktiga tävlingsmänniskor? Fötterna smattrar upp för trappstegen, händerna klappas, alla skriker. Det är dags för den sista omgången. Ronja mot Jennifer. Med ett trappsteg vinner Jennifer och lag två kastar sig över henne när hon kommer ned andfådd för trapporna.

 Jag ser på alla dessa ungdomar, det är så mycket glädje. Omgivningen har så mycket förutfattade meningar om friidrotten. Att det är så individuellt som alla tror är det inte.

- Jag är glad över att ungdomarna i gruppen har varandra, de peppar varandra på ett fint sätt under träningar, medgångar och motgångar. Gemenskapen är halva jobbet till en framgång tror jag, säger Niklas. 

Efter en lång stund av stretchning och utvärdering av dagens träning så reser vi oss upp, jag ser att mjölsyran i musklerna har satt sina spår i varenda en av oss. Med stumma och tunga steg går vi alla bort mot bänkarna där vi har våra saker. Joggingskorna snöras av och löparbyxor sätts på. Jag och Jennifer går tillsammans ut ur arenan.

- Vi ses i morgon på träningen som vanligt då, säger Jennifer.

Innan vi skiljs åt så ger vi varandra en kram. Denna gång är Jennifers kram inte lika hård. Det känns att hon har kört hårt och att musklerna är trötta. Innan hon går säger hon så som hon säger varje gång innan vi skiljs åt med ett stort leende på läpparna.

- Vi är bäst Elin, hejdå!