– Kan du dunka, utbrister David Iwung glatt, när han ser mig. 

Basketintresset har funnits sedan barnsben för honom. Han och hans kompisar startade upp NUBF Svärtinge som blev framgångsrika i hans ålder.
Vi sätter oss i ett grupprum med en kopp kaffe, i varsin svart fåtölj. Vi är inne på Norrköpings tidningars kontor, där David Iwung jobbar till vardags och där jobbas det för fullt för att få alla sidor i tidningen på plats.
David Iwung växte upp med sport- och musikintresset. Både hans föräldrar höll på med musik och hans bror var yrkesmusiker och artist i många år. Men det var fotbollen som fick det stora fokuset. Men när selekteringen kom och A-laget inte öppnade dörrarna för honom, bestämde han och hans kompis att åka till USA efter gymnasiet för att studera men samtidigt kombinera med fotbollen.

– Vi gjorde det mest för äventyret, sedan fick vi ett stipendium i North Carolina så vi blev kvar där i tre år och pluggade journalistik. Det var lärorikt, framförallt att skriva på ett helt nytt språk. Det fanns lärare på en hög universitetsnivå, som var tuffa och tog ingen hänsyn till att det inte var mitt första språk. Man fick verkligen gnugga för att hänga med i skolan, konstaterade han.

Han berättar även om läraren John Carvalho i USA som har betytt väldigt mycket för honom.

– Det som var så speciellt med John var att istället för att avskräcka oss, så gjorde han att man blev mer nyfiken på yrket. Jag tänker på honom ofta, faktiskt. Han hade en stor kärlek till hur man skulle skriva. Han var petnoga med varenda kommatecken. Han ifrågasatte alltid varför man valde att göra på ett visst sätt och vad man kunde göra nästa gång. Oavsett om det handlade om en välkänd spelare eller om det var åtta rader om skollaget. Han ville alltid att man skulle möta alla jobb med största respekt.

– Framförallt har det hjälpt mig att tänka utanför boxen, vilket är väldigt viktigt i det här jobbet. Du kan komma till jobbet och göra A, B, C. Du kan ringa den personen som är mest given och ställa frågor, men om du vill göra något extra måste du gå till dig själv. Det har jag honom att tacka för, säger David.

Jobbet är en stor del av David Iwung och drömmen att bli sportjournalist fanns redan innan tiden i USA. Han praktiserade på Norrköpings tidningar och fick då in en fot i arbetet.
– Jag tyckte det var jättespännande, jag fick verkligen mersmak och kände att det var något som jag ville göra, säger han.

När man pratar med Davids arbetskollegor säger de att han är en väldigt driven person och sällan overksam, något som han själv kan hålla med om.

– Jag tror att det är kärleken till jobbet. Jag vill jaga. Jag vill dra fram nyheterna.

– Jag känner ofta när jag vaknar på morgonen att jag vill ringa och få fram en stor nyhet. Ska vi då ha ett möte kliar det nästan i mig, för jag vill då ringa den personen. Det kanske uppfattas som att man är driven, säger Iwung.

Men det kan även bli en press och stress för honom att jaga nyheter dygnet runt.

– Jag känner ofta en känsla av att jag har missat något när det är lugnt, när man inte har ett samtal eller någon nyhet. Du måste självklart ha en dag när du kan vara ledig och inte dra fram något, men jag blir rastlös då. Jag känner att jag vill bidra.

David Iwung berättar även om den väldigt lärorika tiden på Expressen.

– Det var tempo och insiktsfullt, vi jobbade med väldigt mycket sensationella grejer till en nivå som jag kanske inte tycker om. Jag blev utskickad till Arlanda, vi hade fått tips om att spelarfruarna skulle lyfta till Tyskland. 

Värdelös, tom journalistik

Han berättar att han och en fotograf åkte till Arlanda i hopp om att få några bra citat, det var hans enda uppgift.
– Jag kände direkt, vad gör jag här? Vad ska jag göra här som en se och höra reporter?

– Jag försökte ta kontakt men de vände ryggen, för de insåg vad vi var ute efter. De var bara snaskigheter i form av, i mitt tycke värdelöst, tom journalistik, ska jag bara använda tolv procent av hjärnans kapacitet, säger han.

Det blev bara tre månader på Expressen för David. Som inte önskade det ogjort.

–Jag lärde mig mycket, av många duktiga människor. De var effektiva och hade ett driv som var avsmittande. Många skrev krönikor på ett sätt man aldrig sett tidigare. Ingen ont som för något gott med sig, konstaterade han.

Iwung har befunnit sig i NT-huset sedan 2002 och har stor erfarenhet av att jobba med en lokaltidning. Skillnaden med en kvällstidning är att till 98 procent är det de stora som får rubrikerna.

– Vi skriver om all sport, vilket är en annan arbetsbörda. Men det är samtidigt charmen med det här, att en arbetsdag kan innebära att du ringer till Christoffer Nyman och på eftermiddagen så pratar du med en division 4 tränare. Jag trivs med att ha båda delarna.

Många säger att David Iwung har det som krävs för att bli ännu större, men där är han tydlig med hur han känner om att flytta igen.

– Jag har gjort det en gång och känner mig klar. Norrköping är en trygghet för mig. Min familj och vänner bor här och ska man träffas är det två timmar resa och det känns lite jobbigt.

Skulle kunna ta en kula för henne

En annan trygghet David Iwung har är Bostonterriern, Shira som är elva år. Han berättar att hon ger honom något annat i tillvaron.

– Det är stressigt att vara kreativ jämnt, då är det skönt att ha henne och koppla av. Hon har mig på något sätt, jag skulle kunna ta en kula för henne, helt klart. Jag kan bli så blödig när jag ser ett hundklipp som återförenas med sina ägare. Jag kan även tycka mig se att hon diggar när jag spelar Black Sabbath, öronen börjar vifta lite i takt faktiskt.

Musikintresset är inget David Iwung hymlar om när vi träffas.

– Jag gillar något så ovanligt som instrument inblandat med sång, bas, gitarr, trummor och klaviatur. Jag har alltid varit lite gubbig i min musiksmak. Digitaliseringsmusiken är inte riktigt min grej. Jag tycker nog nästan mer om musik än sport. Det är sällan det är tyst, jag lyssnar på musik från att jag vaknar tills jag somnar. 

Han berättar att han absolut inte ångrar att han satsade på fotbollen men något han ångrar är att han inte blev bra på gitarr eller något instrument. 

– Jag skulle behöva jobba åtta timmar mindre varje dag, sedan kan jag plocka fram gitarren, skrattade David Iwung.

Att skriva om något annat på tidningen har funnits i hans tankar under en längre tid. Något som kanske förvånar vissa människor.

– Jag har varit här så länge och det kan vara bra för alla att någon gång byta bana, det återstår att se, avslutar David Iwung.

Faktaruta:

Ålder: 40 år.

Familj: Flickvän och en hund.

Bor: Centralt i Norrköping.

Senaste boken du läste: Efter attentaten, av Christian Catomeris.

Favoritartist/grupp: Pearl Jam, ett amerikanskt rockband.

Förebild inom journalistiken: Simon Bank och Gunnar Hagberg.