Ibland går man ju förbi den där långa mannen med det breda leendet i korridoren. Eftersom det är rektorn kanske man pratar lite tystare eller sträcker på sig lite extra men annars tänker man inte så mycket mer på saken. Tänk om man visste att mannen man går förbi är exmilitär, har gått fallskärmskurs och är borgmästare för en stad i USA?
För 30 år sen gjorde Johan Norman värnplikten. Han hade bestämt sig för att gå i pappas fotspår och bli militär. Europa hotades av krig från Sovjet och han ville vara med och hjälpa västvärlden ur detta knepiga läge. Han säger själv att han trodde på grejen och han funkade bland order och disciplin.
- På skämt brukar man säga att att man blir militär av två anledningar. Man behöver inte bekymra sig över vad man ska ha på sig och man behöver inte komma ihåg folks namn eftersom alla har namnskyltar, säger han och skrattar.
Det låter kanske inte så dumt men att vara militär var inte alltid en dans på rosor. Under 23 år hade han åtskilliga jobb som att exempelvis sitta i bergrum, bevaka Sveriges gränser och krypa runt i skogen med vapen. Jobbet innehöll också mycket resande, pendlande och många dagar borta från familjen. Allt från Sveriges kuster till Uzbekistan i öst och USA i väst. En dag påstod hans fru att han väl aldrig kommer sluta vara officer.
- Ja, ni vet ju hur grabbar funkar. KAN INTE JAG? utbrister Johan.
Kort därefter flyttade han hem till Norrköping för att vara med sin familj, och som vi alla vet, så småningom bli rektor på De Geergymnasiet.
Nörd i flera kategorier
Johan pratar glatt på om sin militärkarriär och jag förstår att det var en positiv period i hans liv. Han har fått ut mycket av det, bland annat en liten nördig förkärlek till amerikansk fotboll.
-Jag lyckades skaffa fribiljetter till olika matcher under min tid i USA.
Favoritlaget stavas Tampa Bay Buccaneers. Han var till och med på plats på kvartsfinalen det året de vann Super Bowl.
- Finalen fick jag dock se på en bar med öl och grabbarna, säger han men det hörs på hans ton att det inte var mycket sämre.
Johan beskriver sig själv som nörd i flera olika kategorier. Exempelvis i jazz, inte en dag går utan att Frank Sinatra spelas ur högtalarna hemma. Även matlagning ligger honom varmt om hjärtat. Hans paradrätt är den stora kalkonen som han serverar varje annandag. Att själv åka ut till en kalkonfarm och välja offer tycker han dock är att gå för långt, även för en gammal, tuff militär.
- Men jag står i alla fall i fem timmar med såsen.
Formel 1-fantast
Dock är det inte fotbollsmatcherna som han följer mest fanatiskt. Hemma hos familjen Norman hörs det mer av bromsarna från en Formel 1-bil än från hurraropen efter en touchdown utifrån vardagsrummet. Han följer maniskt alla lopp och till och med alla tidsträningar. För en person som jag, som knappt vet var bromsen sitter, kan det bli svårt att tro att bilar som kör runt, runt i 70 varv är ett så stort nöje. Johan försvarar sig med att om man lär sig hur det går till blir det riktigt intressant, men han erkänner att han är typiskt grabbig och gillar snabba bilar helt enkelt. Kanske i brist på en egen Formel 1-bil berättar han om hur han tar ut svängarna på de vanliga vägarna.
- Jag kör alldeles för fort, säger vår rektor med lite skam i rösten. Självklart på vägar med mindre folk eller där ingen ser mig.
Träningstokig
Kalkonmiddagar och fartränder i all ära men han utser sig själv som ärkenörd i styrke- och konditionsträning. Det kan bli upp till fem gånger i veckan man hittar honom på gymmet eller i joggingspåret. Militärkarriärens ärr sitter i och han berättar att han började styrketräna efter en skada. Först tror jag han menar någon slags krigsskada, men han förklarar lugnt att det var efter en av många av grabbarnas innebandymatcher som hans knä gav vika. Efter det har han och träningsmaskinerna kilat stadigt.
- Jag ska försöka hålla igång tills jag blir 65 år, jag vill klara av de fysiska kraven för jägarbanden i militären, säger Johan och låter målmedveten.
Visst är det målmedvetenhet och kanske en liten gnutta fåfänga som får vår rektor att lyfta vikter och mäta pulsen men träning är även en mental avkoppling för honom. Han tänker mycket klarare i bänkpressen än bakom skrivbordet på kontoret.
- I skolan är det mycket runt omkring som får en att tappa fokus, men på gymmet är det bara en sak jag ska göra och då kan jag tänka mer fritt. Nästan alla tokiga idéer jag hittat på för skolan har jag kommit på medan jag tränar.
Fallskärmshopp utan att tveka
Innan intervjun hörde jag mig för med lite olika personer för att checka om de visste något om Johan som man inte väntat sig. Något som fick mig att tappa hakan var när hans dotter Rebecka berättade att han har hoppat fallskärm.
- Jag och några kompisar gick en fallkärmskurs ett tag, bekräftar han.
Kursen gick till så att de bestämde en tid för ett hopp och åkte sedan upp med ett speciellt plan och fick lära sig grunderna med att hoppa automathopp (när fallskärmen vecklar ut sig automatiskt)
- Första hoppet var såklart det mest spännande. Jag stod och balanserade under vingen på stöttar och hjul 900 meter upp i luften. Sedan skrek piloten GO och planet bara stack iväg! Det var pirrigt men jag tvekade aldrig.
Efter att ha hört alla spännande historier och inte tror att Johan kan överraska en mer slänger han ur sig att han minsann är borgmästare i San Antonio och hedersmedborgare i Houston, Austin och i hela delstaten Texas.
- Det är bara artighetsgrejer från speciella besöksresor från det militära men det är ena fina diplom i alla fall, säger Johan glatt.
Vi säger till sist hejdå och Johans vanliga, vänliga leende man sett så många gånger finns återigen på hans läppar. Vissa ser honom som rektor, andra som en lång, glad man i korridoren, men efter vår pratstund kommer jag se honom med helt andra ögon. Jag kan ju välja och vraka: som en Formel 1-fantast, träningstok eller varför inte en Sinatradyrkare?
