Vakna med trötta ögon, för lite sömn och klädkaos.
Springa till bussen med kurrande mage, komma försent.
träna för att inte verka lat och uppnå alla de krav vi har på de gränslösa ideal som vi matas av.
Hinna att umgås med vänner fast tiden är knappt.
Komma hem sent med en ännu längre lista än förut på prov och inlämningar, ont i magen.
Kontoutdrag som gör en depp, borde jobba.
Ångest över att inte få ett snäppet högre betyg, ångest över att inte pluggat tillräckligt.
Matte formler och noll koncentration.
Pendla mellan pappa och mamma.
Lärare som fräser och hyschar.
Är det så här det ska vara? Att sitta i skolbänken till-16 med tungt huvud. Så fort en vaknar, gnuggar sig i ögonen av den starka ljusstyrkan som lyser utav skärmen, börjar man att scrolla. Vi dränker våra hjärnor. Uppdateringar av bilder, inlägg och hur ”perfekt” allt ”är.”
Är det så här det ska vara?
Ha mängder med saker i huvudet som vi går med, vi vet att allt vi ser utifrån är som en fasad men ändå låtas vi att undgå att kritisera oss själva.
Är det så här det ska vara?
Ska vi gå in i vägen och få grått hår när ni är typ 25 för att vi för överfulla på prestationsångest och hets i samhället. Vi lever år 2016, varför tar vi inte upp och pratar och lär om dem globala kunskaperna? Varför prioriterar vi inte att göra skillnad när vi ser en annan typ av framtid? Där vi hjälper våra generationer härnäst, för dem är trots allt dem som ska föra vidare och ta över efter oss. Det är en något jag skulle införa om jag fick styra iallafall. För den stora frågan är vill vi verkligen föra vidare det vi idag gör till vår vardag?
För en sak är jag säker på, att jag själv lätt hade suttit i skolan och snackat i timmar om dem faktorer till prestaionångenst, om alla ouppnåeliga ideal och varför dem finns. Visst, jag hade kunnat suttit och räknat ut mönster och symmetrier eller vad Hitlers mormor hette om det nu vore så att jag så gärna ville! För är det inte mer än rätt att kunna få hålla på med någon man älskar och brinner för? för det blir lättre om man har viljestyrkan och glädjen till att göra saker eller åtminstone ha en förståelse till varför man lär sig det, men om den sedan tas bort och viljan inte finns där, så ser iallafall jag inte poängen i det hela.
Vi som är dagens ungdomar matas av mer information än någon annan tidigare generation innan men vi förväntas ändå att kunna prestera allt mer och mer, är det så här det ska vara? Vi kan göra skillnad och en annan utveckling. Jag själv är inte mycket till världen men det jag ville få fram var att keep up the good work, gör saker till de bättre en sak i taget och ta't lungt.
//En mycket trött gymnasieelev.
