Jag har fått intrycket av att Johanna Sühl alltid har ett leende på läpparna. Med långt ljust hår, kjolar och ett dansintresse kan Johanna få folk att tappa hakan när hon säger att hon ibland klär sig i militärgrön uniform och svarta kängor för att åka på träningsläger och utbildningar inom Hemvärnets Ungdomsverksamhet och Lottakåren.
Vi åker spårvagn hem till Johanna och hennes pratglädje sviker inte. Hon är alltid full av historier.
Väl i Johannas rum öppnar hon en tung byrå.
- Så mycket utrustning, suckar hon skämtsamt och gräver ut den militärgröna uniformen samt ett par svarta kängor. Det är svårt för henne att få plats med allt, säger hon.
Medan hon fixar och trixar med de praktiska, dock lite för stora, plaggen berättar hon om hur hennes militära intresse började.
- Mamma har alltid varit intresserad av sånt här, säger Johanna ivrigt. Johannas morfar var luftburen signalist, och även hennes morbror jobbade inom militären.
- Mormor satt på Gotland och tittade på flygplanen under andra världskriget, berättar Johanna entusiastiskt och det är lätt att se hur hon älskar detta.
Jag blir ivrig att ta reda på just vad det är som lockar henne.
”Tjejer, vi är starka”
Allting började år 2012, berättar Johanna, när hennes mamma, som gammal medlem, fick ett mail från Lottakåren. ”Johanna, är du intresserad av att gå på ett läger?” hade hon frågat och så åkte Johanna på sitt första tjejläger med Lottakåren.
- Egentligen är det så himla mycket mer än militärt, säger Johanna. Lottakåren är ett av Sveriges största kvinnliga nätverk. Man kan åka på olika utbildningar och tjejläger som handlar om att skaffa sig självförtroende och få nya vänner.
- Vi vill påpeka att tjejer, vi är starka, vi klarar mer än vad vi tror, förklarar Johanna.
Folk reagerar ofta på att det bara är tjejer, men hon tycker absolut inte att det är tråkigt.
- Du vet inte vad du missar! Det är så himla mycket mer! Det är en sån himla gemenskap! Vissa jag inte hade träffat blev jag så himla tighta med.
Hon korsar två fingrar som för att illustrera precis hur nära gemenskapen känns. Det är tydligt att hon brinner för Lottakåren och motivet bakom det.
- Man träffar ju så himla mycket folk, den gemenskapen, jag älskar det, fortsätter hon och jag blir nästan lite avundsjuk, så härligt låter det på hennes beskrivning.
Hon säger att hon skulle ge upp Hemvärnet för Lottakåren, att det helt enkelt är en annan grej.
Förälskad i uniformen
Hemvärnet har övning ungefär varannan helg. I ungdomsverksamheten är finns ungdomar från 15 till 20 år. Åker man på utbildning är man med andra ungdomar från andra delar av Sverige.
- Det vi gör är att hoppa in... på nyår satte vi upp alla marschaller på nyårspromenaden. Många är bara med för att det är kul, en annorlunda aktivitet. Andra gör det för att vara bäst.
Men, vad är det egentligen som lockar dig så mycket, Johanna?
- Den frågan brukar jag få, och det är något speciellt, tar man på de här kläderna blir man förälskad, jag vet inte... Man känner sig speciell.
En gång, när Johanna stod på spårvagnshållplatsen iklädd sin hemvärnsuniform, kom en gammal hemvärnsveteran fram till henne och började prata om gamla tider och om dagens ungdomsverksamhet. Även om Johanna tyckte att det kändes väldigt pinsamt och helst ville därifrån så väckte det en speciell känsla av tillhörighet och betydelse.
Men är det inte ganska ovanligt för en ung tjej att engagera sig i det militära? Det ses som en ”kill-grej”.
- Det är fler killar, säger hon och börjar räkna upp en massa efternamn för att få fram antalet unga män som är hennes ”comrades in combat”. Jag ler och frågar om de alltid kallar varandra vid efternamn.
- Ja! Det är en självklarhet.
Inom hemvärnet heter hon inte Johanna, utan Sühl. Hon vet inte ens vad alla sina kompisar därifrån heter i förnamn.
En investering för livet?
Det finns två frågor som Johanna ofta får. Den första är hur hon tänker sig sin egen framtid inom försvaret.
- Det är lite lockande, säger hon och skrattar. Jag skulle kunna tänka mig att gå GMU (Grundläggande militärutbildning) någon gång för att bli deltidssoldat, men vet inte om jag ska göra det. Det är ju mycket tid man lägger ner.
Den andra standardfrågan är lite större, nämligen om hon tycker att det är nödvändigt för Sverige att ha ett försvar. Även om den kan verka lite svårare att svara på, har Johanna svaret förberett.
- Hade vi inte haft ett försvar hade folk frågat varför vi inte utbildar till försvar, i fall att det sker.
Det tror jag är väldigt, väldigt sant.
Just nu går Johanna en rekryteringsutbildning inom Lottakåren för att försöka få med sig fler medlemmar, så jag frågar om hon har några visdomsord om varför man bör gå med i detta kvinnliga nätverk.
- Det är en investering för livet! Om man går med i Lottakåren, man ångrar det inte. Man får så himla mycket för det. Det är värt varenda timme!
