Att bli tvingad till att avstå från något man älskar kan vara ett rent trauma för människan. Detta är något som 17 åriga Felicia Setzman måste leva med för tillfället. Den glada tjejen som brinner för truppgymnastik tvingas tänka över sin framtid inom gymnastiken på grund av sina skador.
Felicia är en av alla de som har valt att ägna större delen av sitt liv hittills till truppgymnastik. Jag som är helt okunnig inom det hela blev väldigt intresserad när hon delade med sig om vad det verkligen innebar. Redan när hon öppnade munnen så såg man hur hon lyste upp både av glädje och av saknad.
Vad är egentligen truppgymnastik?
- Det är ju en lagsport, säger hon och fortsätter med att lirka sig in i alla detaljer.
Jag hade tidigare pratat med närstående till henne och fått en någorlunda bild av hur det var men jag insåg snabbt att det jag sett på film var lite mildare. Truppgymnastik består av tre delar: fristående dans, tumbling och trampett, som liknar bocken vi alla icke atleter fruktade att hoppa över under idrotten. Det hela framstod som rena dödslängtan för mig men för Felicia, som har tränat under många års tid, så verkar det inte lika livsfarligt.
- Väldigt mycket hänger på balans och styrka, förklarar hon men det är även samarbete och koordination som väger mycket när det kommer till lagsporten.
Träning är nyckeln till att lyckas, precis som i alla andra sporter. Felicia har haft turen att växa upp med gymnastiken runt om sig.
- Min moster är tränare inom truppgymnastik och det var väl hon som fick mig att börja typ. Hon har till och med tränat SM-lag, säger Felicia stolt.
Ett farthinder
När vi kom in på tuffare spår så märkte jag och Felicias kompisar hur hennes entusiasm tonade bort. För att tala om skador och hinder som gör att man inte kan göra det man älskar, det är inte lätt. Både jag och Felicia tror att många kan känna igen sig i situationen som man hamnar i när någon säger “tyvärr, du behöver ta en paus”. En paus som resulterar i att man hamnar efter och inte är lika mycket med i matchen längre. Men det stoppar inte Felicia...
- Jag brukar gå på träningarna ändå och sitta och hejja och hjälpa till. När dom ska tävla så är det alltid jag som skriker högst på läktaren.
Det var i april för något år sedan som det gick fel och hon skadade knät allvarligt. Hela baksidan av hennes minisk, som är en del av knät, hade blivit förstörd. Detta blev som ett riktigt farthinder för henne för helt plötsligt blev väldigt mycket, väldigt omöjligt.
- Man kan ju bli skadad, till exempel landa fel och skada nacken, det är ju sånt som händer liksom.
Ja, skador är tyvärr något alla idrottare bör räkna med. Det behöver inte alltid vara något stort, kanske en fotboll i huvudet eller ett brutet finger. Men sådan otur som Felicia har är något utöver det vanliga.
- Dom sa att om jag ramlar en gång till och slår i huvudet så är jag klar, då är det över och jag får inte köra mer.
Man märker på henne när vi pratar om allt att det är jobbigt att behöva anpassa sig hela tiden och hela tiden behöva känna att man inte gör så mycket som man borde, för att man inte kan. Felicia förstår ju konsekvenserna så klart men det innebär ju inte att hon kommer slänga in handduken efter nästa möjligen kommande smäll.
- Tävlandet beror ju på mitt knä, jag vill ju fortsätta men vi får se efter all rehab. Jag gör ju framsteg men dom har pratat om att sätta in ett fejkknä istället för det dåliga jag har nu.
Även om tävlande och dylikt inte kommer vara ett alternativ så kommer hon alltid höra hemma i “gympabubblan.”
- Alltså jag har ju vänner runt om i hela Sverige tack vare gympan så det är jag ju jätteglad för!
Felicia lägger just nu mycket fokus på att träna de yngre som håller på att ta stora kliv in i gympabubblan. Hon tränar andra som är mellan åldrarna 7-15 ungefär och säger att hon tänker gå i sin mosters fotspår om hennes egna dröm kommer bli stoppas av skador.
- Gympan kommer alltid att vara en del av mitt liv, så är det bara.
Ge inte upp
Trots motgångar så håller hon både hoppet och huvudet högt. Hon har turen nog att ha både familj och vänner som stöttar henne enormt mycket och alltid finns vid hennes sida då något går snett. När jag frågar Felicia vad hon helst skulle säga till alla som sitter i liknande situationer och blir hindrade på grund av skador så funderar hon ett tag men till slut kommer hon på nåt.
- Oavsett vad nån säger eller gör så ska du alltid anpassa situationen och momentet till dig själv, acceptera det du själv gör.
Det är viktigt att komma ihåg och det är något som Felicia säger till de yngre också. Oavsett vem du är eller vad du gör så duger du som du är, gör bara ditt bästa och anpassa dig efter dina kunskaper. Det är ett viktigt budskap som speciellt unga behöver höra som ofta kan jämföra sig själva med andra och känna sig sämre, även Felicia säger att hon kommit på sig själv att göra såhär.
Gympan är något hon brinner för och något hon inte tänker ge upp. Under vårt samtal så kände jag verkligen medlidande för henne. Att brinna för något så mycket och ägna större delar av sitt liv åt det för att sedan få ett tvärstopp på allt, det är tufft. Men om det nu är en så viktig del av ens liv, så bör man inte ge upp. Oavsett om man brinner för att rita strunt på papper, sparka boll eller göra komplicerade voltlängor så är det något man bör hålla kvar vid även då inget verkar gå rätt. Trots skador och begränsningar så kommer Felicia hålla igång och forsätta med det hon brinner för. 
