“The words were on their way, and when they arrived, she would hold them in her hands like the clouds, and she would wring them out like the rain.” - Markus Zusak (Boktjuven)
Liesel Meminger är 9 år och existerar i Nazitysklands värld av farliga ord, bruna uniformer och människor som gömmer sig. Hennes mammas frånvaro hör ihop med det märkliga ordet kommunist. Efter en tågresa genom snö och ett besök på en kyrkogård hamnar Liesel hos en fosterfamilj på en fattig gata döpt efter himlen.
En godhjärtad fosterpappa och en fostermamma klädd i åska. En grannpojke med ett leende och drömmar om att bli världens snabbaste man. En jude i källaren. Medan Liesels nya värld tar form omkring henne lär hon sig att läsa, och hon lär sig vad ord betyder. Ord - anledningen till att Liesel blir en boktjuv. Ord - en av anledningarna till varför den här historien är så vacker. Ord - anledningen till att jag inte kan sluta tänka på den, till att jag vill fylla sida efter sida med mina egna ord.
“Sometimes you read a book so special that you want to carry it around with you for months after you've finished just to stay near it.” - Markus Zusak (Boktjuven)
Jag läste boken som filmen baserar sig på förra våren. Men trots att det var över ett år sedan dröjde sig det bleka minnet av en känsla kvar när jag satte mig i biosalongen. Med risk för att låta melodramatisk kan jag berätta hur jag led med karaktärerna som levde och dog i trycksvärtan på de tunna sidorna, hur jag grät medan den nedgående solen färgade himlen orange och jag läste ut romanen. Det skulle komma att visa sig att jag skulle gråta mig igenom hela filmen också.
En liten detalj du bör känna till: historiens berättare är Döden. Jag vill också berätta att färger är en viktig del av boken. Vår mörka berättare målar upp tavlor inne i läsarens huvud. Detta är något som fungerar ännu bättre på en TV-skärm. Den första, inledande scenen är vit. Vit snö, vi himmel, vita moln. Ett svart tåg som framträder ur allt det ljusa. Mäktigt. Jag kände redan efter första scenen hur mitt hopp steg medan berättelsen om Liesel tog form framför mig.
Jag vet inte om filmen hade betytt så mycket för mig om inte alla känslor från min gamla läsupplevelse hade rivits upp. Men objektivt kan jag säga att det är en vacker film, en konstnärlig film. Regissören lyckas fylla filmen med den kärlek, rädsla och tillgivenhet som färgar boken. Jag önskar att jag kunde klistra in några ”gifs” här och låta dig se. Snön glittrar när den faller ner kring världens vackraste man (porträtterad av skådespelaren Ben Schnetzer) med ett hjärta fyllt av skam och knytnävsslag riktade mot Hitler. Elden i ett bokbål glöder och lever, glittrar i ögonen på ovetande barn och vuxna som tror att de vet vad man bör tro på.
En otroligt kraftfull scen
Rad efter rad av skolbarn. Solljus och
glittrande ögon. Bruna uniformer med röda hakkors.
Barnen sjunger en sång på tyska, en glad sång.
Undertexten visar att sången handlar
om antisemitism, hatbrott och ett rent Tyskland
Blandningen av färger och miljöer, perfekta skådespelarprestationer och den fulländade historien om Boktjuven fick mig att glömma bort mig själv i två timmar och bara leva i Molching utanför Munchen, på Himmel Street. Det är en film av djup sorg och blint hat, men också av hopp och litteratur, skratt, barndom och kärlek.
Boken: underbar. Filmen? Jag hade inte så stora förväntningar. När kan en film någonsin leva upp till boken? Sanningen? Det gjorde den inte. Men det var otroligt nära.
”Here is a small fact - you are going to die.”
Mitt favoritcitat ur Boktjuven. Om du funderar över att se filmen (eller läsa boken) bör du tolka det mer bildligt. You are going to die - du kommer att känna så mycket!
