Skogarna i Bollebygds kommun har sedan långt tillbaka varit kända för att vara av mycket hög kvalitet. Allra helst granskogen. En kvalitet som innebar att skogsägare och virkeshandlare från trakterna kring Bollebygd tidigt började leverera trädstammar som användes för grundförstärkning när Göteborg en gång började byggas.
– Man brukar säga att stora delar av Göteborg är byggt på pålar från Bollebygdstrakten, säger Tore Lundberg, en av många som arbetat med både pålar och sågat virke.
För knappa tio år sedan tog en grupp entusiaster fram boken ”Sågverk i Bollebygds socken förr och nu”. En av entusiasterna var Tore Lundberg.
– Jag började arbete hos min far, Evald Lundberg, 1955 och då arbetade vi nästan till 100 procent med rund- virkeshanteringen. Vi kallade jobbet med pålarna för det. Jobbet innebar att vi köpte upp virke, i allmänhet rotposter, som motsvarade kundernas önskemål.Det vanligaste sortimentet var 18 meter långa pålar med minst 5 tum i topp. Det gick naturligtvis åt mängder med pålar och man talar om att hundra- tusentals pålar är nedslagna i den Göteborgska leran, berättar Tore.
Effektiv användning av skogen
När handeln med rundvirket var som hetast gick de allra största rundvirket till Göteborg men det levererades även virke till långa grova båtmaster av gran. Dessa barkades innan leverans – ett tufft arbete men bra betalt lär det ha varit.
– Även Holländarna fanns med bland våra kunder. Virket vi levererade dit kallades för Amsterdam och Gou- dapålar. Lite annorlunda virke exporterades till Island och användes vid framkomsten till att bygga torkställ- ningar för fisk, berättar Tore vidare.
Det mesta av virket som hämtades ur skogen gick åt. Något större spill handlade det aldrig om.
– Det som blev över, om man kan uttrycka sig så, gick till fisklådetillverkningen här i bygden, skrat- tar Tore.
Många pålhandlare
När tidningen hälsar på hos Tore nämner han många rundvirkeshandlare vid namn.
– En av de större rundvirkeshandlarna var Arvid Johansson. Men namn som Linus Andersson ”på Slätterna” med sönerna Gustav och Erik, Erik Andersson i Slätthult, Fritz Bergman, Folke och Arne Gustavsson eller Levins som de kallades. Och många, många fler.
Stormen förändrade
I september 1969 förändrades pålhandlarnas vardag. Då drog den stora stormen in över Västsver- ige och efter den blev pålhandeln sig aldrig lik.
– Några av rundvirkeshandlarna hade egna sågverk och efter stormen gällde det att såga upp den stormfällda skogen så fort som möjligt. Blev skogen liggande fanns det risk för insektsangrepp och stora kapital riskerade att gå förlorade, konstaterar Tore Lundberg som vid den tiden arbetade kvar vid sin fars sågverk som låg en bit upp i backen väster om Tullebokurvan.
Lastbilar
För att klara rundvirkeshanteringen krävdes bra transportmedel och det var det väl lite si och så med under de första åren.
– De första släpvagnarna som används för påltransporterna var ofta någon form av hemmabygge. Gub- barna fick helt enkelt fixa till så allt fungerade på ett så bra sätt som möjligt. Bilarna som användes var Volvo, Sca- nia, Ford, Studebakeer Mercedes och jag vill minnas att någon hade en Fargo, berättar Tore vidare.
Lastning – till en början för hand
För att få upp de rejäla stockarna på bilarna användes till en början strävor som man med hand- kraft rullade upp stockarna på.
– Men så saktliga kom den ena förbättringen efter den andra. Kranar monterades på bilarna så att lastningen blev både effektiv och säkrare, menar Tore som under sin tid som anställd och även som ägare till Lundberg Såg jobbat mycket med att hitta förbättringar i maskinparken.
– Det mesta av våra vinster gick till investeringar i maskinparken för att hela tiden underlätta och göra jobbet mer effektivt. Tack vare duktiga och trogna anställda kunde vi hela tiden förbättra verk- samheten, menar Tore som 1999 fick uppleva att hela livsverket brann ned till grunden.
Skogsauktioner
Två gånger om året hölls skogsauktioner, i Bollebygd och Borås.
– När vi höll till i Bollebygd samlades säljare och köpare i församlinshemmet. När vi var i Borås så var det Stadshotellet som gällde, berättar Tore och tillägger.
– Det sägs att priserna blev bättre efter lunchen på Stadshotellet i Borås. Det förekom att en och annan tog ett par snapsar till lunchen...
Midsommarstänger
Tore har väldigt mycket att berätta om virkeshandeln i Bollebygd med omnejd, så mycket att vi säkert återkommer i ämnet. Men innan jag rundar av besöket hos Tore Lundberg får han följande fråga. Sålde ni några midommarstänger?
– Konstigt nog inte. Trots att många midsommarstänger varit långa och resliga fick vi aldrig någon förfrågan om att leverera till midsommar, svarar Tore och lutar sig lite extra mot en stor, stor fura.
Artikeln har varit publicerad i AnnonsMarknan vecka 26
