|
Nu finns ORDLISTAN på platsI avsnitt 87 av Varför heter vägarna så här? informerade vi om att snart skulle en ORDLISTA vara på plats på här på bollebygdsnyheter. (Klicka här på texten så får du upp hela ordlistan). Nu finns ORDLISTAN här! Kllicka på bilden - se och hör! Under våra resor kors och tvärs i kommunen får vi hör både ord och begrepp som inte är så vanliga idag. Dessa ord och begrepp har Christer Johansson samlat på sig och nu presenterar vi den i ORDLISTAN här på bollebygdsnyheter. En ORDLISTA som vi kommer att fylla på med nya ord och förklarningar så snart vi möte nya. Några ord och begrepp att lägga på minnet:
Backa: Gammal pluralform av backe. Barnrådd: Havande Bo: Ursprungligen bod, vanligtvis någon slags enklare (förvarings)bodar för t.ex. hö eller torv, men efterhand även med betydelsen en eller flera boningar eller bostäder. Bolle: Från det fornnordiska adjektivet ”ball” som i t.ex. Bollebygd står för stor, kraftigt utvecklad, ståtlig, mäktig. Bratt: Brant, starkt sluttande Brink: Brant backe eller sluttning Bryna: Vässa, skärpa Bryne: Brynsten, knivvässare Brynsticka: Träpinne med handtag som smordes in med olja och beströddes med fint malen sandsten. Användes till att bryna lien vid slåtterarbetet. Bräcka: Brink, brant backe eller sluttning Bu: Dialektal form av bo (se. Bo). I bestämd form Bua. Bödel: Kan också kallas skarprättare och var en av samhället anställd person, utsedd att verkställa dödsstraff. Bödelsdräng: Medhjälpare till bödeln. De kallades även ”rackare” eller ”rackardrängar” och i södra Sverige även ”nattmän”. Tjänsterna som bödelsdrängar avskaffades under 1860-talet. Bödelsyxa: Den yxa som användes till halshuggning av dödsdömda Dunge: Samling av träd, lund (Se Lund), vanligen om självvuxna träd som avgränsats från omgivningen på grund av terrängens beskaffenhet. Dämme: Fördämning Fallbila: (Se Giljotin) Fatabur: Är ett hus eller rum, där man i äldre tider förvarade kläder och annan dyrbar egendom. Fataburen bestod ofta av en särskild byggnad på större gårdar. Fattigstuga: Kallades även ”fattighus” och var en byggnad där fattiga och orkeslösa, gamla och handikappade personer inhystes av socknen och där de delvis också fick ta hand om varandra. Floge: Dialektord som står för ”liten mosse” eller liknande sumpig vattensamling. Fläs: Ett gammalt fornnordiskt ord som betyder ”gräsgrodd holme i vattenbrynet”. Ordet kan vi känna igen i det mycket gamla traktnamnet Flässjum (hemmet/hemmen på fläsen). Frälsehemman: En gård där såväl ägandet som rätten att ta ut skatt på avkastningen tillhörde frälset (adeln). Om ägaren själv bodde på gården (frälset) var hemmanet skattebefriat. Gården kallades då för ”säteri” eller ”sätesgård”. (Se Hemman) Dessutom fanns en variant där en bonde kunde ha äganderätt till marken men en adelsperson hade rätt till räntan, ett privilegium där en adelsfamilj hade fått skatterätten av kronan. Den här varianten kallades för ”skattefrälse”. Fånyttig: (dial. Fånötti). Under långa, mörka höst- och vinterkvällar när man inte kunde göra någon nytta utomhus fick man ägna sig åt de nyttigheter som gick att göra inomhus i fotogenlampans sken. (Se. Nävanyttig). Den som, av ålderdom eller andra skäl, inte kunde delta i arbetet kallades för fånyttig. Fältlada: Dial. ”fältala´a” (se Bo). Enklare bod eller lada ute på slåttermarken. Galgbacke: Namnet på en plats för avrättning av dödsdömda brottslingar (se Galge) Galge: En anordning för hängning som består av 2–3 trästolpar med överliggande tvärbjälke i vilken ett rep med löpsnara anbringades. Giljotin: Kallas även fallbila och är ett avrättningsverktyg som består av två vertikala skenor och en snedställd bila. Vi avrättningen frigörs bilan från sitt högsta läge och hugger igenom offret vid halsen varvid döden omedelbart inträffar. Grän alt. Grön: Gran, granskog Gränd: Liten, ofta trång, sidogata eller bakgata Gäll: Kallades tidigare ett pastorat bestående av en eller flera socknar. Gällstämma: Kallades före 1862 en sockenstämma som var gemensam för alla de socknar som hörde till samma pastorat (Se: Gäll). Den hölls vid moderkyrkan och behandlade angelägenheter som angick hela pastoratet. Gärde: Äng, betesmark. Åkerlapp. Gästgiveri / Gästgivaregård: Inrättning för resande på vägarna, där förtäring och inkvartering samt möjligheter till att byta häst för skjutsar skulle erbjudas. Detta var reglerat i Gästgiveristadgan som avskaffades först 1933. Idag används ordet om äldre krogar och hotellinrättningar i samhällen och byar. Göpa: Gammalt namn på lodjur, vilket har sitt ursprung i det fornnordiska ordet ”glypa”, vilket betyder ungefär ”slukhals” (jfr. glupande aptit). Stavning och uttal (med hårt eller mjukt g) har varierat i landet, men i Västergötland var den mest förekommande stavningen ”gjöba alt. gjöpa) vilket tyder på mjukt g, således ”j”. Jfr göra, get, genom m.fl. Hall: Flat klipphäll eller liten, brant bergshöjd. Numera säger man oftast ”häll”. Hampa: Kulturväxt som tidigare odlades i stor omfattning på många håll, bl.a. i våra trakter i Västergötland. Växtens fibrer användes förr som råmaterial vid tillverkning av rep, säckar, nät och liknande. På grund av hampans narkotiska egenskaper får hampa idag endast odlas efter tillstånd från Jordbruksverket. Harg: Ett fornsvenskt ord med betydelsen kultplats eller offeraltare, men också med en mer allmän betydelse av sten eller stenhög. Hed: Landskap där växtligheten huvudsakligen består av låga växter som buskar, gräs och ljung och med inga eller ett fåtal träd. Hejderidare: Ord som kommer från tyskans ”heidereiter”, dvs. hedridare. När kronan på 1500-talet skapade en riksorganisation för att skydda kronans skogar mot tjuvjakt och olaglig avverkning, blev några av befattningshavarna på lokal nivå de s.k. ”hejderidarna” som stod för en slags beridna skogvaktare som hade närmast polisiära befogenheter. Hemman: Äldre begrepp i betydelsen jordbruksfastighet, vanligen en bondgård med en sådan storlek att brukaren kunde försörja sig och sin familj. Den person som ägde ett ”hemman” kunde kalla sig ”hemmansägare”. Hester: Äldre ord för hestra. Betyder ursprungligen bokskog men har även använts i betydelsen betesmark. Hjon: Så kallades, med ett samlat namn, de sockeninvånare som var ”arbetsoförmögna” (oföra), med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning, obotligt sjuka, gamla samt barn utan anhöriga som kunde ta hand om dem. Hit räknades också de utfattiga (obemedlade) som fick fattigunderstöd från socknen. De sistnämnda kallades allmänt ”fattighjon”. Hoa: Gammal adjektivform av ordet ho som betyder hög. I Bollebygds kommun återfinns ordet t.ex. i traktnamnet Hoahult. Holme: En liten, obebodd ö, vanligen i skärgårdar. En holme var också tidigare en allmän benämning på små uppstickande bergknallar på fälten eller för fast mark omgärdad av en mosse eller sank mark. Hors: Äldre dialektalt ord för häst, i synnerhet om sto. Att skratta med ett ”gnäggande” läte kallades för att ”horsa”. Hult: Skog eller skogsdunge, ursprungligen lövskogsdunge, men även annan skog. En plats där skogen genom bl.a. röjning gjorts lämplig för bosättning och odling. Husförhör: Svenska kyrkans skyldighet att, från år 1686 till sent 1800-tal, årligen kontrollera församlingsbornas bibelkunskaper, läskunnighet och kunskaper om Martin Luthers lilla katekes (lärobok i de viktigaste kristna frågorna). De protokoll (husförhörs-längder) som upprättades vid förhören är idag mycket viktiga för t.ex. släktforskare. Hägn: Stängsel, inhägnad Härad: Mindre del av ett län, t.ex. en eller några socknar, som utgjorde ett administrativt område för förvaltning och/eller rättsskipning (tingsdistrikt). Numera används ordet härad endast som beteckning på ett geografiskt område. Jordebok: En förteckning över jordegendomar eller fastigheter som introducerades under 1500-talet och som tjänade som underlag för den skatt som egendomen skulle betala. Jordemor: Så kallades förr den kvinna som bistod vid förlossningar. I Norge och Danmark heter det fortfarande jordemor medan vi i Sverige idag använder ordet barnmorska. En jordemor hade från början ingen formell utbildning utan var oftast en äldre kvinna med kunskap och erfarenhet av födande; en ”klok gumma”. Karda: Preparera ullen mellan två kardor som en förberedelse inför spinningen. Klockare: Kyrklig befattningshavare, ursprungligen med uppgift att vårda kyrkklockorna och sköta klockringningen. Klockare kunde även ha ansvar för musiken i kyrkan, såväl som sångare som kantor och även ansvara för viss undervisning i läsning och skrivning för de yngre barnen. Idag är kantorstjänster mer att jämföra med administratör och kyrkvaktmästare. Knagg: Handtag på lie. Kommun: Ordet kommer från latinets commu´nis som betyder gemensam. En kommun är ett geografiskt avgränsat område, tillika en administrativ enhet för lokalt självstyre som styrs av en politisk organisation med direktvalda beslutsfattare. Kvi: Mindre inhägnad för kreatur (särskilt får), ofta anordnad med lätt flyttbara stängsel för att underlätta ombyte av plats för inhägnaden. Ibland även benämning på hage eller liten äng. Kyrkohemman: Kallades kyrkans jordbruksfastigheter. (Se Hemman) Lagga: Tillverkning av laggkärl. Laggkärl: En slags runda eller ovala behållare som består av stående, sammanfogade stäver, så kallade laggar. Exempel på laggkärl är t.ex. trätunnor, baljor eller stånkor. (Se Stånka) Led: (Landsvägs)grind. Lekstuga: Så kallades tidigare stugor (byggnader eller rum) för vuxna personers sammankomster med lekar och dans. Då stämningen vid dessa sammankomster uppenbarligen kunde vara ganska hög var de också ett ständigt återkommande ämne vid sockenstämmorna, som det t.ex. går att läsa i det här protokollet från 19 maj 1806: ”De förut gjorda förbud till avböjande av lekstugor och andra sig visande oordningar som ock ej mindre stridande mot Guds och Överhetens bud och befallningar är för kristendom och goda seder fördärvliga emedan svalg och dryckenskap och ett i många avseenden liderligt och självsvåldigt leverne härigenom befordras. (Se. Svalg) Lid: Backe, (bergs)sluttning. Lie: Skära, ett redskap att slå av gräs o.dyl. med. Ljur: Glugg eller glänta, t.ex. en plats där det skett en utgallring av träd. Lund: Mindre, i allmänhet icke planterad, trädsamling, skogsdunge (Se: Dunge) Lunnare: Kallades det hjälpmedel – släde eller traktor . som användes för att släpa farm avverkat timmer från ”lunnen” till större samlingsplatser. (Se Lunne) Lunne: Stapel av fällt timmer Lycka: Mindre åker(lapp) eller gärde, oftast omgiven av skog. Lönskaläge: Betyder, i ålderdomligt språk inom juridiken, olovligt könsumgänge mellan ogifta personer, egentligen avses sådana som icke äro så nära besläktade att detta medför äktenskapshinder. Gärningen var belagd med böter, men åtal förekom i princip bara då detta resulterat i graviditet då det annars var svårt att bevisa. Saknade de dömda pengar kunde böterna omvandlas till spöstraff. Före 1734 kunde man, om man upprepade brottet och åtalades tre gånger för lönskaläge, dömas till döden. Först 1864 avkriminaliserades lönskaläge. Mad: Våt ängsmark, sank äng, sankmark Mantal: Ett mått på en gårds avkastningsförmåga som användes i första hand vid beskattning. Nabbe: Utskjutande, lite högre udde, oftast i vatten. Näs: Större udde, utskjutande landparti, långsmal halvö men även en smal landtunga som förenar två större landmassor. Nävanyttig: (dial. Nävanötti). Under långa, mörka höst- och vinterkvällar när man inte kunde göra någon nytta utomhus fick man ägna sig åt de nyttigheter som gick att göra inomhus i fotogenlampans sken. Kvinnornas nävanytta kunde t.ex. bestå av kardning eller spinning av ull medan männen kanske ägnade sig åt laggning, dvs. tillverkning av laggkärl. (Se Fånyttig.) Orv: Lieskaft, lieknagg Os: Ett ställe där ett vattendrag rinner ut i, eller ur, en sjö eller havet. Numera nästan enbart i fråga om relativt små vattendrag. Oäkting: Var tidigare ett rättsbegrepp för barn som fötts utom äktenskapet. I och med den föräldrabalk som trädde i kraft den 1 januari 1950 fick alla barn i Sverige samma juridiska status. Pastorat: En indelningsenhet inom en kyrka och består av en eller flera församlingar. Puss: Liten vattensamling Rackare: (Se Bödelsdräng) Red: Red kommer från det fornsvenska ordet ”rydh” som betyder ”röjning” och ”ryd” är fortfarande det vanligast förekommande i Sydsverige. Genom åren har ordet förändrats till ”röd” i Skåne och Bohuslän och till ”red” i Halland och Västergötland. Rote: Fornsvenskt ord med betydelsen ”utbruten del”. En socken kunde indelas i rotar som bestod av en grupp av hemman med gemensamt ansvar, vanligen för soldater till Kronans förfogande men även för viss fattigvård samt att arrangera husförhör. Rådbråkning: Ett avrättningssätt där den dömde avlivades genom att lemmarna krossades. Oftast skedde detta med hjälp av ett hjul i vilket kroppen flätades in. Rås: Sankmark eller kärr med rinnande vatten som, framför allt under vår och höst, är fylld av översvämmande vatten, Schavott: En upphöjd plattform där avrättning av brottslingar verkställdes. På schavotten kunde även en brottsling, fastkedjad eller bunden vid en påle, ställas ut till allmänt beskådande för att på så sätt bestraffas. Skarprättare: (Se Bödel) Skattefrälse: (Se Frälsehemman) Skattehemman: En skattegård beboddes av självägande bönder medan kronan (staten) hade rätt till räntan på avkastningen. Om bonden inte kunde betala räntan kunde gården förverkas och tillfalla kronan. Gården blev då ett s.k. ”skattevrak” Skede: Skede avser numera främst en avgränsad tidsperiod. Ordet har gammalt ursprung och hade från början huvudsakligen en rumslig betydelse i meningen att det angav sträckan mellan två vägskäl och mellan landmärken av något slag. I Götaland kan man också se exempel på hur ordet dialektalt har använts i betydelsen ”gräns”. Skvalta: Skvalpa, skvimpa, plaska, stänka, skvätta, porla m.fl. Skvaltkvarn: En mindre, vattendriven, kvarn för malning av säd. Malningen sker mellan kvarnstenar som drivs av en axel vilken sammanbinds direkt med ett horisontellt placerat vattenhjul. Slaga: Slaga är ett jordbruksredskap som förr användes för att tröska med. Slagan är en tvådelad klubba som består av två trästycken: handvalen och slagvalen, som sitter ihop med remmar av läder eller ålskinn. Slätt: Fält, jämn mark, slättmark, hed Socken: Föregångare till dagens kommuner (utanför städerna). Socknen var, sedan medeltiden, ett område inom vilket befolkningen besökte en gemensam kyrka (t.ex. Töllsjö kyrka, Bollebygds kyrka) som därför kallades för sockenkyrka. Socknens gemensamma angelägenheter styrdes av sockenstämman. Socknarna upphörde som administrativ enhet genom kommunreformen 1862, då socknarna övergick till att bli kommuner. (Ursprunget till själva ordet socken är okänt). Stegling: Kommer från verbet ”stegla” och betyder att man spikar fast en avrättad persons kropp eller huvud och eventuellt högra hand på en påle i förnedrande och avskräckande syfte. Stupstock: En stock eller plankkonstruktion med urgröpning i mitten där avrättningsdömdas hals placerades inför avrättningen. Stånka: Dryckeskärl med handtag Svalg: Omåttligt ätande och drickande, frosseri. Användes ofta i förbindelse med dryckenskap, dvs. ”svalg- och dryckenskap.” Svedja: Bränna, sveda, eldhärja, förbränna Svedjebruk: Innebär att ett hed- eller skogsområde bränns för att tillfälligt användas för sädesodling eller bete som ett led i s.k. växelbruk.
|
| ||||||||||||||||||||
